Det är den sista söndagen i januari och jag är bjuden på födelsedagsfest hos Mahmoud. Han är en av de omkring 3 500 människor som bor i Jayyous och idag fyller han 26 år. När vi var i Nablus tidigare på dagen köpte vi med oss en tårta. När vi köpte tårtan visste vi inte att detta skulle bli en av de märkligaste fester vi varit på.
Så fort Mahmoud blåst ut ljusen på tårtorna är festen i full gång. Vi äter, sjunger födelsedagssånger och dansar. Bordet är fullt av tårta och snacks. Det skrattas högt när vi lär varandra mer eller mindre snälla fraser på arabiska och svenska.
Efter en stund ringer min mobiltelefon. En av våra lokala kontakter berättar att israeliska soldater är i Jayyous och att det vore bra om vi kunde komma ut. Ingen av gästerna på festen verkar särskilt förvånad. Den senaste månaden har israeliska soldater varit i byn nästan varje dag. Jag och min kollega Maria lämnar festen och går upp på byns huvudgata, där vi möter fem militärfordon med galler för fönstren och runt tiotalet soldater som står utplacerade längs en av gatorna. Ett par tiotal meter bort står en grupp män från byn, många av dem är väldigt unga.
Ahmed, som jag träffat många gånger förut, kommer fram till mig. Han behöver passera mellan soldater och jeepar för att komma till sitt hem och undrar om jag kan hjälpa honom. Jag lyckas få kontakt med soldaterna och frågar om vi får komma fram och prata med dem. Soldaterna som ser väldigt unga ut, kanske 18-19 år gamla, svarar ja. Vi frågar vad som pågår och får till svar att de letar efter en man som precis blivit frisläppt från fängelset, men att de inte har planer på att arrestera någon. Soldaterna verkar nervösa men är trevliga mot oss och på frågan om Ahmed kan passera för att nå sitt hem längre ner i backen blir svaret:
– Inga problem.
Det är en märklig känsla, att följa en vuxen man mitt emellan tungt beväpnade israeliska soldater och de bybor som man träffat många gånger förut, också de beväpnade. Med stenar. Efter en stund går soldaterna in i sina fordon och kör ifrån platsen, upp emot byns huvudgata och vi stannar kvar en stund, för att prata med de familjer som haft soldaterna i sina hus.
Innan soldaterna åker iväg säger en av dem att det är bra att vi är här, för att det blir mindre våld då. Vi börjar gå, tillbaka mot festen. Jag har fått flera sms från några av killarna på festen. Sms:en innehåller en blandning av oro, nyfikenhet och kvardröjande feststämning. Vad händer, när kommer vi tillbaka och kan vi möjligtvis köpa med oss cigaretter på vägen tillbaka?
När vi kommer upp till centrala delarna av byn igen möter vi en grupp av Jayyous invånare, mestadels tonårskillar. Medan några av dem berättar att soldaterna gått in i ännu ett hus går andra med blicken i marken för att hitta stenar av lämplig storlek. Det är en helt annan spänning i luften nu. Ett fåtal unga män springer fram mot soldaterna och när de befinner sig på lagom avstånd kastar de stenarna mot soldaterna som står bakom hörnet av ett hus. Just när jag funderar på hur lång tid det kommer ta innan soldaterna svarar landar en tårgasgranat framför mina fötter.
Den lilla grupp av människor vi står med skingras snabbt och alla springer åt olika håll. Jag och ett par av de killar som kastat sten springer in bakom ett närliggande hus. När vi står bakom det här huset kommer en av de killar som kastat flest stenar fram till mig. Han räcker mig en pappersservett att torka mina ögon på och ber mig sedan om ursäkt. Han säger att han är ledsen för att hans stenkastande har försatt mig i fara. Han vet att hans handling inte löser något, men säger att han skulle explodera om han inte visade soldaterna vad han känner. Militärjeeparna kör runt kvarteret och killen jag pratat med springer iväg. Jag känner att det inte finns mycket jag kan göra i den här situationen så jag och Maria bestämmer oss för att gå tillbaka till Mahmouds födelsedagsfest.
Det är oroliga människor som möter oss när vi kommer tillbaka. Några rör sig av och an i rummet, andra röker intensivt medan ett par står klistrade vid fönstret för att se vad som händer utanför. Även om både män och kvinnor är uppenbart stressade, dyker ett litet skämt upp då och då, som försök att lätta upp stämningen. Nu står den lilla grupp ungdomar, som vi just lämnat, precis utanför fönstret och soldaterna har rört sig in i ytterligare ett hus. Ungdomarna kastar fortfarande stenar mot soldaterna. På mycket kort tid ljuder fyra kraftiga smällar över Jayyous. Mina vänner på festen har varit med om det här förut, de känner igen ljudet direkt.
– Ljudbomber, svarar de snabbt när vi frågar vad som låter.
Även om den uppsluppna stämningen försvann så fort soldaternas närvaro i byn blev känd har ingen gått hem, det är ingen som vågar. Om man som ung man går ute ensam en sån här kväll, blir man lätt misstagen för en av de som kastat sten och riskerar att bli gripen. Det är därför vi får frågan om vi kan tänka oss, att när det lugnat ner sig på gatan utanför, följa några av gästerna hem. Risken att bli arresterad är tydligen mycket mindre om vi, som internationella, är med. Vi svarar såklart ja. Klockan är runt tolv på natten när vi önskar Mahmoud grattis en gång till och sedan går tillsammans med fyra unga män genom byn. Vi följer dem ända fram till deras dörrar och på vägen hem funderar vi över kvällen som gått och om det kan vara så att vår närvaro verkligen kan göra skillnad.
