Jag är hemma i Sverige igen. Jag har lämnat Jerusalem och dess människor. Men de har inte lämnat mig. Jag har mött många fantastiska människor, så många jag vill berätta om. Vissa av dem har fastnat lite extra, och nu vill jag berätta om en av dem – Nawal.
Första gången jag och mitt team träffar Nawal är det tillsammans med hennes man Eid hemma hos dem i byn Nabi Samwil. Byn ligger i vad som kallas sömzonen, vilket innebär att den tillhör Västbanken, som en del av Palestina, men ligger på den israeliska sidan om muren. 1 Nabi Samwil | Machsomwatch Detta skapar många olika typer av problem för byns invånare. Att invånare i byn innehar västbanks-ID och inte Jerusalem-ID gör att de inte tillåts köra ut från byn mot Jerusalem, och åt andra håller ligger muren. All mat och andra varor som ska in i byn måste tas från Västbanken igenom muren, och den exakta mängden varor måste alltid föranmälas för att tillåtas komma igenom vägspärren. Byns västbanksstatus gör också att de inte kan åka till sjukhus i Jerusalem som ligger 15 minuter bort, utan måste ta sig till sjukhus i Ramallah som innebär en längre resa som måste gå igenom en av murens vägspärrar. Byn är intressant ur religiös synpunkt för både Både kristna, judar och muslimer då man tror att profeten Samuel är begravd i byn. Bland annat detta har gjort att byn omringats av bosättningar och moskén i byn har delvis gjorts om till en synagoga.
Här lever Nawal med sin man och sina barn och barnbarn.
-Jag växte upp i Jordanien men flyttade hit för kärleken, berättar Nawal och fortsätter beskriva livet i byn.
Hon säger att hon nog inte hade flyttat hit om hon visste hur det skulle bli. När hon först kom till Nabi Samwil levde hon ett ganska bra liv, men med först Osloprocesserna – som gjorde byn till en så kallad ”C-zon”, vilket innebär att den lyder under israelisk militärlag – och därefter separationsmuren, har livet i den lilla byn i sömzonen bara blivit svårare och svårare. Tidigare har det varit hög militär närvaro i byn. Som i en bisats berättar Nawal också att deras hus rivits ned tre gånger.
Tidigare har det hållits protester i byn varje fredag. Följeslagare brukade vara på plats och observera dem. Det byborna demonstrerade för var ett drägligt liv, att kunna röra sig fritt, att kunna frakta mat, att kunna resa, att inte bli trakasserade av bosättare och militärer. För 11 månader sedan blev det bråk under en av protesterna mellan några av byns män och de bosättare som trakasserat invånarna. Nawals man var med och anordnade protesten, och bråket gjorde många av männen i byn, däribland Eids och Nawals två söner, blev arresterade. Den ena sitter nu i husarrest och den andra i fängelse.
Nawal arbetar som lärare på byns enda skola. Hon och är också ledare för en kvinnogrupp i byn, där nästan alla kvinnor i byn ingår. Under den muslimska högtiden eid al-adha ordnade de festligheter för barnen och på mors dag ordnade Nawal aktiviteter för alla mödrar i byn. Hon visar oss stolt bilder från de olika evenemangen.
– Aktiviteterna gör att barnen kan glömma alla militärer och alla svårigheter för att litet tag, säger hon.
Förut har de tagit med barnen på utflykter till Tel Aviv och Haifa, men det är inte värt det längre eftersom de inte får intyg för att åka, och om de blir påkomna kan de hamna i fängelse, då de med sina VästbanksIDn inte är tillåtna att ta sig till israeliska städer. Gruppen ordnar också aktiviteter för att stärka varandra och för att väga upp för bristen på samhällsservice i byn. De har till exempel haft kurser i Hjärt- och lungräddning och matlagningskurser. Utöver arbetet som lärare och arbetet med kvinnogruppen och aktiviteterna för barnen arbetar Nawal också för att göra byn bättre på andra sätt genom att till exempel kontakta och ordna mötet med olika hjälporganisationer. Vid vårt sista besök har hon lyckats få pengar från en välgörenhetsorganisation för att sätta upp gatubelysning, och hon och hennes man har precis satt upp dem.
Jag berättar för henne att jag tycker att hon är så inspirerande och stark. Nawal svarar att hon inte var stark innan hon kom hit, men allt hon varit med om har tvingat henne att bli stark. När vi ska gå tackar vi henne för att hon tagit sig tid att träffa oss trots alla åtaganden hon har. Hon tackar för att vi kom. Hon blir rörd och säger att hon mår bättre nu än innan vi kom. Det kändes bra att få prata och berätta, säger hon. Hon beskriver sig som stark på ytan, men alldeles mjuk inuti. Hon säger att hon så gärna vill att vi ska berätta för världen. Inte bara hennes berättelser, utan om allt som sker här. Sista gången vi är där bjuder Nawal in oss att vara med och fira när hennes son kommer hem ifrån fängelset. Vi berättar att vi tyvärr kommer vara tillbaka i våra hemländer vid det aktuella datumet. Förhoppningsvis kunde våra efterträdare i det nya teamet vara där. De har tagit över följeslagarfacklan och jag ska ge mig ut och berätta. För Nawals skull. Och för alla de människor jag mött och som delat sin historia med mig.
- 1
