Min närvaro här upprör känslor. Det har jag fått lära mig i mina möten med israeler i olika sammanhang. Jag träffar dock absolut mest palestinier. För att träffa israeler som inte har uniform på sig så är det bäst att ta sig härifrån. Bort från South Hebron Hills och bort från de skyltar som säger att det är livsfarligt att åka in i områden där det bor palestinier.
Skylt vid infarten till byn Susiya.
När jag ser de skyltarna får jag en känsla av att den israeliska staten vill skrämma upp sina invånare och att de vill förstärka den rädsla som finns för palestinierna. Att de kanske till och med medvetet vill göra det svårt för israeler och palestinier att närma sig varandra. En palestinsk vän brukar skratta åt skyltarna och skoja om hur ”farligt” det är här. Fast jag märker att han egentligen tar illa vid sig av sättet som hans folk framställs på.
Jag har haft några tillfällen att träffa israeler på annat håll. Jag åkte en helg till Tel Aviv, denna storstad som kunde vara en kuststad någonstans i Sydeuropa, med strandpromenad, butiker, shoppingcenter, trendiga restauranger och modemedvetna människor. Nära South Hebron Hills geografiskt men väldigt långt bort på många andra sätt.
Jag tog mig dit för att få några välbehövliga dagar av vila och för att hälsa på min israeliska vän som jag känt sedan jag var i Mexiko förra året. Vi hade aldrig pratat om situationen här och det var skönt. Nu var jag dock lite nervös och visste att det skulle bli oundvikligt. Jag visste inte alls hur hon tänkte.
Jag anlände på förmiddagen och vi pratade direkt om mitt arbete. Jag berättade om mina arbetsuppgifter och min vardag. Hon blev lite tillbakadragen och undrade om jag inte arbetade med israeler också. Jag berättade om vårt samarbete med israeliska fredsorganisationer, bland annat Comet ME [ref]www.comet-me.org “…Israeli-Palestinian non-profit organization providing renewable energy services to off-grid Palestinian communities using sustainable methods.”[/ref] som bygger vindkraftverk och solcellsanläggningar i byarna i området och Rabbis for Human Rights [ref]www.rhr.org.il/eng/ ”We believe that it is our obligation to inform the Israeli public about human rights violations, and that it is our role to pressure the State institutions to fix these injustices.”[/ref] som erbjuder juridisk hjälp till palestinier som utsätts för brott mot mänskliga rättigheter, till exempel då demoleringsbeslut har fattats.
Min vän arbetar i modebranschen och har många vänner inom samma bransch men även inom andra områden. Välutbildade unga människor som umgås i trendiga områden av staden. Vid lunchtid träffade jag en av hennes vänner på en restaurang.
En ung läkarstudent medveten om sin omgivning. Han blev tyst en stund när jag berättade vad jag gör här. Sedan talade han om för mig att det var araberna som anföll judarna 1948 och att Israel därför har rätt att ta till de säkerhetsåtgärder som de gör. Säkerhetsskäl är ett begrepp som jag ofta hör här. Han berättade att: ”Det är av säkerhetsskäl som Israel ockuperar Västbanken”.
När jag frågade om de många rivningar av hus som israeliska styrkor genomför på Västbanken[ref]UN OCHA, www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_demolitions_factSheet_january_2012_english.pdf, 2013-01-16, 23.10[/ref] så svarade han att det är av säkerhetsskäl. ”Husen är möjliga tillhåll för terrorister.” I förrgår fick jag se på när bulldozers i sällskap av tungt beväpnade soldater demolerade ett bostadshus mitt ute på landsbygden i byn Hawara och gjorde 15 människor hemlösa. 12 av dessa var barn. Hemlösa av säkerhetsskäl?
Min nya bekant berättade att: ”innan judarna anlände till Israel och Västbanken så fanns det bara ett fåtal araber här och marken användes inte till något vettigt.” ”Utan judarna så hade området inte varit någonting idag.” Han berättade att: ”Det fanns inget vatten där” och att ”Israel ger vatten till palestinierna på Västbanken”. Jag berättade att det enligt FN fanns vatten där men att Israel har tagit över och kontrollerar i princip allt vatten på Västbanken.[ref]How Dispossession Happens — The Humanitarian Impact of the Takeover of Palestinian Water Springs by Israeli Settlers
www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_springs_report_march_2012_english.pdf, 2013-01-17, 22:00
Se också även min tidigare rapport Västbanken och vattnet[/ref] Jag undrade om han hade hört det. Det hade han inte.
Jag åt middag med en annan grupp människor på kvällen. Goda vänner, bra mat och en mysig restaurang. Jag fick återigen höra av en välutbildad ung kvinna som arbetar för ett IT-företag att: ”Araberna attackerade oss 1948 och de vill fortfarande döda oss”. ”Av säkerhetsskäl måste vi ockupera västbanken.” Hon påpekade vad som hände under andra världskriget och att: ”Vi måste försvara oss och inte låta det hända igen”.
Hon undrade varför jag är här. ”Varför lägger du dig i?” Jag sa att jag inte tar någons sida utan arbetar utifrån internationell humanitär rätt. Hon tyckte inte om det och sa: ”Internationell humanitär rätt är dåligt för Israel”. Jag fick en känsla av att hon kände sig trängd och att hon kände samma sak för sitt land.
Dagen efter fortsatte på samma sätt. Möte efter möte med människor som ifrågasatte varför jag är här. Jag började känna att människor blev personligen förolämpade av min närvaro.
Jag träffade en ung kvinna som frågade mig: ”Varför hatar du judar och varför hjälper du våra fiender?” frågade hon mig. Hon berättade för mig att hon anser att ALLA araber är dåliga. Hon berättade att hon flyttat själv från USA till Israel för fyra år sedan. Och att staten Israel var det enda hon verkligen känt något för i sitt liv.
Det jag skrev i början var inte riktigt sant. Jag träffar faktiskt israeler ibland, även i South Hebron Hills. Israeler som arbetar för ett slut på ockupationen.
För ett tag sedan träffade jag Jacob [ref]Jacob ville inte bli omnämnd med namn och heter egentligen något annat.[/ref] som åkt från Israel tidigt en lördagsmorgon för att protestera mot demoleringen av en moské i en by här i närheten. En lugn och tystlåten man, 60 år gammal, som berättade att: ”jag aldrig tänkt speciellt mycket på politik men jag började märka att den demokratiska staten Israel de sista åren blivit mer och mer odemokratisk”.
Detta fick honom att vid 58 års ålder engagera sig och varje lördag åka till South Hebron Hills för att tillsammans med palestinier demonstrera för rätten till deras mark. Mark som de inte kan bruka för att de blir ivägkörda av bosättare eller soldater. Han valde att engagera sig i Ta´ayush [ref]www.taayush.org “Israelis & Palestinians striving together to end the Israeli occupation and to achieve full civil equality through daily non-violent direct-action”, “…a grassroots movement working to break down the walls of racism, segregation, and apartheid by constructing a true Arab-Jewish partnership[/ref] (arabiska för ”Att leva tillsammans”), en israelisk-palestinsk organisation som arbetar mot rasism och segregation och för jämlikhet mellan araber och judar genom fredliga ickevåldsaktioner.
Jacob berättade för mig hur han tidigare trodde att han visste vad som hände på Västbanken men att han senare insåg att han inte haft en aning.”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig segregationen, de systematiska trakasserierna och hur det vardagliga livet medvetet försvåras för palestinierna”. ”Jag insåg hur vi förtrycker ett helt folk”.
De olika åsikterna och de olika grupperingarna inom den israeliska befolkningen är många; religiösa, politiska och etniska, och ockupationen rör upp känslor och kan diskuteras i oändlighet känns det som.
Jag kan känna mig trött av den intensiva tillvaron här och ibland längtar jag iväg litegrann. Till en tillvaro utan ett jobb som ständigt är med i tankarna och till en enklare vardag där jag bara är jag och där alla kan vara sig själva och ses för de som de är som personer. Det var väl någonting åt det hållet jag hade behövt på mina lediga dagar.
Efter de dagar som skulle ge mig ny energi var jag mer utmattad än någonsin. Min närvaro rörde upp mer känslor än jag kunnat föreställa mig. Det visade sig att min israeliska vän och jag har väldigt olika åsikter om ockupationen och israelisk politik. Men vi kan umgås och har jätteroligt tillsammans ändå. Och vi utbyter tankar om hur vi ser på situationen lite i taget, steg för steg.
Efter två oerhört intensiva dagar i Tel Aviv, där jag fått försvara mig och mitt uppdrag om och om igen så sa hon till mig att det var dags att gå hemåt. Jag var totalt utmattad och glad över att få komma hem. Hon satte mig framför tv:n, satte på min favoritfilm och sa: ”Du behöver vila. Vi ska ut och träffa en ny grupp vänner och fira Hanukkah om två timmar.” Det var bara att kämpa på.
Det är svårt att komma utifrån och prata om en situation som är så djupt rotad bland människor sedan lång tid tillbaka. Människor här är långt ifrån varandra och växer i många fall upp utan kontakt med varandra. Att träffas och att prata, lite i taget, ger förståelse, lite i taget. Men då måste det finnas möjlighet att göra det. Möjlighet att se den andra som en människa, precis som en själv.
Yatta, januari 2013
Markus Esbjörnsson
