Senaste veckan har bjudit på starka scener och upplevelser. Trots att hösten verkar ha anlänt med svalare vindar så förblir den politiska och religiösa temperaturen hög. Den judiska Lövhyddohögtiden har präglat livet i Jerusalem. Tusentals besökare har kommit till staden och spänningen mellan den palestinska befolkningen och de judiska firande har varit mycket påtaglig.
Avspärrningar, demonstrationer och närvaro av israelisk polis, säkerhetstjänst, militär, hästar och vattenkanoner. Speciellt kritiskt var det i fredags, 13-årsdagen av den andra intifadans utbrott, då inga palestinska män mellan 15-50 år tilläts att passera in i Gamla stan. Detta skapade mycket stor ilska inte bara för den som planerat att besöka Haram Al Sharif – Tempelberget för att be, utan för alla som hade ärende till Gamla stan.
Frågan om kontrollen över detta område och hela Jerusalem är en av flera kärnfrågor som måste lösas för att fred ska bli möjlig. Jag frågade en av kvinnorna i ”Women in Black”, där vi stod med demonstrationsplakaten ”End Occupation” en kilometer bort i Västra Jerusalem, vilken fråga som blir svårast att lösa i fredsförhandlingarna, som pågår just nu. Mot bakgrund av vad jag sett de senaste dagarna antog jag att svaret skulle bli ”Jerusalems status”, men jag hade fel. ”Jerusalem kan vara huvudstad för båda folken” blev hennes svar, ”men flyktingfrågan blir den allra svåraste att lösa”. Och kanske har hon rätt.
Ett dygn senare befinner jag mig i flyktinglägret Deheishe i Betlehem. Här bor min vän Ahmed, 31 år som berättar om lägrets historia och sitt eget liv i detta läger, med trånga gränder där barnen leker bland sopor och stinkande avloppsvatten. Flyktinglägret Deheishe upprättades 1948, då drygt 700 000 palestinier blev flyktingar i samband med statens Israels tillkomst. I den palestinska historien kallas detta ”Nakba” –
katastrofen. Många hamnade i flyktingläger i de kringliggande arabiska länderna och på Västbanken, som efter 1967 blev ockuperat. Hit till Deheishe kom Ahmeds far, då i 20-årsåldern, från byn Zakaria i närheten av Jaffa. Han låste dörren till familjens hus i tron att han snart skulle återvända. Nyckeln förvarar han på säker plats i den bostad
som under alla dessa år varit hans i flyktinglägret. Det började med ett tält, några år senare byggdes betongkuber, tio kvadratmeter stora, utan kök eller toalett. Därefter har bostaden utökats, främst på höjden vartefter familjen vuxit.
Så har alla familjer löst sina bostadsproblem. Resultatet har blivit ett virrvarr av tätt liggande huskroppar av mycket låg standard. Fadern, två systrar och två bröder delar i dag en mycket undermålig bostad där sovrummen är helt utan fönster. Vattentillgången är det största problemet. ”Här får man vattentillförsel var tredje vecka”, säger Ahmed med en suck. Det gäller att samla i tankarna på taket och sedan hushålla. Elavbrott är vardag och efter klockan åtta, nio på kvällen är gatorna ofta nedsläckta, trots att barn och ungdomar är ute. I klassrummen i lägrets skolor undervisas 50 barn i samma sal. Arbetslösheten här är mer än 50 % berättar Ahmed, högre bland de unga. Många familjefäder och unga män sitter i israeliskt fängelse. Det jag ser och hör vill jag kalla misär.
Vi samtalar om framtiden. Finns det hopp? Drömmen om återvändandet till hembyarna i nuvarande Israel, som FN-resolution 194 [1] talar om, är högst levande här i lägret och de är beredda att kämpa. Ahmed som är medlem i en palestinsk-israelisk rörelse som heter ”Combatants for peace” [2], hoppas att detta ska ske genom dialog och inte med våld. Men han är orolig för att en tredje intifada närmar sig. ”Vi har väntat länge nog på självbestämmande, värdighet och respekt. Bosättningarna på ockuperad mark runt om på Västbanken breder ut sig. Titta på berget där på andra sidan dalen! Israel stjäl vår mark och etablerar ”facts on the ground” [3] medan världen ser på…” konstaterar Ahmed och slår ut med armarna.
Vad blir kvar för att bygga ett livskraftigt Palestina? Hur ska flyktingfrågan lösas? Jerusalems status? Tillgången till vatten, en mänsklig rättighet? Frågorna blir hängande i luften. Ahmed avslutar vår vandring genom lägret genom att uttrycka en förhoppning om att natten ska bli lugn, att inte militären ska storma in i lägret, slå in dörrar, genomsöka husen, skrämma livet ur barnen i sökande efter någon misstänkt upprorsmakare eller en tioåring som kastat sten mot militärjeeparna. Arrestering väntar, även av barn. ”De brukar komma vid tre-fyratiden då alla sover som bäst. Sådant är vårt liv under världens långvarigaste ockupation, 46 år. Det räcker nu!” avslutar Ahmed.
Gunlög Galmén
Jerusalem oktober 2013
[3] ”Facts on the ground” innebär att man markerar israelisk närvaro genom att till exempel bygga bosättningar för israeliska medborgare på palestinsk mark. Detta försvårar fredsförhandlingar.
