Livet kan ta tvära kast – det vet alla som varit med ett tag. Vändningarna kan bli extra påtagliga om man kommer till världen under militär ockupation. Said var tonåring i Hebron under andra intifadan och hamnade i Västerås där han kör taxi med en israelisk kula i vänster axel.
”Fasen vad kul att träffa en svensk här”, utbrister han och skrattar gott.
Snart ska han lära mig att vi behandlas olika av den israeliska militären, trots att vi båda har svenskt medborgarskap.
Det andra palestinska upproret, eller intifadan, inleddes år 2000 och anses ha utlösts av dåvarande premiärministern Ariel Sharons besök på tempelplatsen i Jerusalem. [1] Det var en världspolitisk händelse som fick ödesdigra konsekvenser för Saids familj. När han berättar om sammandrabbningarna i deras bostadsområde känner man historiens vingslag, och extra påtagligt blir det när han beskriver den israeliska granaten som totalförstörde hans systrars sovrum.
Saids far tvingades fly till Europa, under fyra år levde han ensam för sin familjs skull under myndigheternas radar, för att till slut få uppehållstillstånd i Sverige 2004.
Under den tiden sveptes Said, liksom tusentals unga män, med i protesterna mot den israeliska ockupationsmakten. När demonstrationerna tog fart anslöt sig folk från alla håll, många kastade sten och så även Said, det förnekar han inte, men tar idag avstånd från det.
Vid en av drabbningarna föll han till marken. Kulan som slog in i vänster axel sitter fortfarande kvar av medicinska skäl, och också som en påminnelse om var han kommer ifrån.
I december 2004 återförenades han med sin far i Sverige och har i snart tio år varit anställd som taxichaufför i Västerås. När vi möts är han tillbaka i Hebron i en månad för att hälsa på släkt och vänner. Trots att han har svenskt medborgarskap nekar den israeliska militären honom att passera in i delen av staden som stängts ned för palestinier. Han vill så gärna gå dit för att se hur det är.
”De släpper inte igenom mig”, berättar han frustrerat och frågar om inte jag och min kollega kan slå följe med honom.
När vi tillsammans träder över linjen i asfalten där den osynliga gränsen går ryter en beväpnad soldat åt oss att stanna och kräver att få se våra pass. När det går upp för honom att också Said är svensk blir han osäker och irriterad, men inser till slut att han måste låta oss gå.
För första gången på 15 år beträder Said nu marken som under barndomsåren var full av liv och rörelse – men som idag snarare för tankarna till en övergiven stad.
Palestinsk graffitti på andra platser i Hebron proklamerar ”Fight Ghost Town”.
Israeliska myndigheter började inskränka rörelsefriheten i området efter att en israelisk bosättare 1994 sköt ihjäl 29 och skadade över 100 människor i stadens stora moské. [2] Efter den andra intifadan stängdes området helt varpå hundratals butiker stängdes och svetsades igen. Runt 1000 hem har övergivits av människor som tidigare bodde där. [3]
Dessa åtgärder genomfördes av israeliska myndigheter efter våldsamheterna under den andra intifadan för att skydda de 600-800 israeliska bosättare som slagit sig ned i området i strid med internationell rätt. [4]
Orättvist och fel kan man tycka, men så fungerar det i Hebron. Said och hans familj har lidit av detta och tvingats fly för att skapa sig ett liv i ett främmande land.
Fotnot: Said har valt att vara anonym och heter egentligen något annat.
Bilder
1. En typisk vy på Shuhada Street i Hebron, området som stängts ned för palestinier. Foto: Magnus Persson
2. Ett exempel på hur det israeliska narrativet presenteras för turister, delegationer och andra besökare. Foto: Magnus Persson
