”Fred är inte bara frånvaro av krig, utan också närvaro av rättvisa”
(Jane Addams, Nobels Fredspris 1931)
Det jag upplevde i Hebron skedde innan den 7 oktober 2023, då kriget i Gaza bröt ut. Det regnade inte bomber och det förekom inga plötsliga terrorattacker. Men stämningen var inte fredlig. Där rådde nämligen inte rättvisa.
Inspirerad av den svenska klassikern ”Karl-Bertil Jonssons Julafton” väver jag samman trådarna av det hopp och det förtryck jag bevittnat i Hebron med några tankar om julens fredsbudskap.
”Tyko Jonsson höll på att kvävas av rättmätig julilska. […] Inte ens TV-julottans glada budskap om frid på jorden och till alla människor en god vilja kunde göra [hans] sinnelag frommare” 1Ur Sagor för barn över 18 år, Tage Danielsson (e-bok) Wahlström & Wistrand 1964
I skuggan av julbudskapet finns ”mitt” Hebron, med alla dess kontraster och konflikter. Hebron är en plats där historiska helgedomar delas mellan judiska och muslimska samhällen, och spänningarna har lett till separation, våldsamheter och konfrontationer. Bosättningar, avspärrningar, bevakade checkpoints och militariserad närvaro har format staden. Ojämlikheten är tydlig, och människor kämpar dagligen för sina rättigheter och överlevnad. Liksom Karl-Bertil Jonsson utmanar orättvisorna i det rådande konsumtionssamhället representerat av hans stränge far, försöker många i Hebron kämpa mot politisk och ekonomisk ojämlikhet för att skapa en bättre framtid.
Här finns också människorna jag mötte. De som mitt i konflikten står för egna historier av motstånd och hopp
”Karl-Bertil fortsatte med glatt sinne att lysa upp samhällets skuggsida med sina små tomtebloss av vänlighet”
Visst minns vi Abu Taj, känd för sitt ovanliga sinne för humor mitt i kaoset, som sa att han mådde ”719 procent bra” trots omständigheterna. Hans positivitet stod verkligen för ett icke-våldsmotstånd mot ockupationen och för människors förmåga att finna glädje trots svårigheterna. Han var uppe på 922 procent bra innan jag evakuerades från Hebron efter terrorattacken den 7 oktober, men hur han har det idag vet jag inte. Hans affär håller (som alla de andra) stängt.
Ett gäng fantastiska unga flickor i Hebron, passionerade för förändring, arrangerade en filmfestival som inte bara var en kulturell händelse utan också en modig handling av självuttryck. Deras egengjorda kortfilmer byggde på temat förändring, och genom konsten försökte de skapa en plattform för dialog och förståelse där (ofta kvinnors) röster många gånger tystas.
”Ni är ju så rika och lyckliga även utan det där paketet, så därför har jag sett till att det fått sprida lite julglädje i samhällets bottenskikt”
Jag träffade Hamdi, vars mark konfiskerades när bosättningen Kiryat Arba utvidgade. Han bär på bördan av en orättvisa som påverkar hela hans familj. Marken som varit en källa till försörjning i generationer försvann över en natt, och Hamdi kämpar nu för att ge sina barn en framtid utan att få tillgång till sina ägor. Bland annat har han öppnat en köttbutik i Gamla Stan men framför allt åker han regelbundet till sin mark och argumenterar med soldaterna (och duckar för stenkastning från bosättarna) och visar upp sitt ägandebevis för att helt enkelt bjuda motstånd. De palestinska jordägarna runt Kiryat Arba behandlas fortfarande som andra klassens människor, men i Karl-Bertils anda hjälper Hamdi även andra utsatta i området att överklaga och ifrågasätta beslut på juridisk väg.
”Ljuga för mor på julafton Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!”
Jag gick på bröllop hos familjen Seder, vars äldste son greps av israelisk polis vid 16 års ålder. Sedan dess lever familjen i en konstant oro, både för attackerna från bosättarna i Avraham Avinu och för sonen. Utan rättegång och utan att få veta vad han anklagas för har sonen suttit fängslad sedan dess. Han är nu 18 år gammal. Familjen hade fått besked att sonen skulle friges i mitten av november – jag har inte lyckats få reda på om detta blivit verklighet. Men Aber Seder står på sig. Han försöker nu driva sin lilla butik som gatuförsäljning då dörrarna till hans butiksutrymme svetsats igen efter oroligheter med bosättarna som försöker driva ut familjen från sitt 800 år gamla hus. Och han går ingenstans. Sonen skall registreras som nästa ägare av huset när han är hemma igen – de kommer att åka till Turkiet för att uppdatera de gamla ottomanska registren.
”Vad sa du att du gjorde sa du?”
Hjärtat klappar också lite extra för Leila, en stark och varmhjärtad kvinna som driver en smyckesbutik där varje pärla och varje sten bär med sig en bit av stadens historia. Hennes butik är inte bara en plats för handel, utan också ett exempel på kreativ överlevnad i en tillvaro där varje dag är en utmaning. När Leila inte längre kunde arbeta som designer på grund av att hon som palestinier inte tilläts resa fritt, grundade hon och hennes syster butiken. Idag håller affären stängt, Leila är isolerad i byn där hon bor, utsatt för dagliga attacker från bosättare och militär, sörjer två mördade familjemedlemmar, är förtvivlad och saknar sin affär och sina vänner i basaren.
”Det var förb… mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades!”
Sagan om Karl-Bertil slutar i julefrid. Pappa Tyko gör helt om och konstaterar efter allt beröm som Karl-Bertil fått för sitt försök att skapa lite rättvisa att “Min son är en god och fin människa”
Och nu, i denna julberättelse från Västbanken och Hebron önskar jag att drömmen om fred och rättvisa blir verklighet även här och att vi alla kan dela julens heliga budskap – friden på jorden och god vilja gentemot människor.
- 1Ur Sagor för barn över 18 år, Tage Danielsson (e-bok) Wahlström & Wistrand 1964
