Varje fredag kväll klockan sex samlas Caritassystrarna för att be. De går längs med muren som skiljer Betlehem från Jerusalem och ber rosenkransens böner. Jag har tagit för vana att slå följe med dem. Det brukar kännas fridfullt och meditativt, ett skönt sätt att avsluta arbetsdagen.

Systrarna börjar sin dag klockan sex på morgonen med att fira mässa i Födelsekyrkan, byggd på den plats där Jesus enligt traditionen ska ha blivit född. Sedan arbetar de från klockan sju på morgonen till fem på kvällen på ett sjukhus för små barn. Sammanlagt finns det plats för 82 barn och de flesta av dem är spädbarn. I sjukhuset finns även övernattningsmöjlighet för de närmast anhöriga och stor vikt läggs vid mödrautbildning och stöd till familjerna.[1]

Fredagsbönerna vid muren startade för fyra år sedan, då den här delen av muren och den stora vägspärr som ligger alldeles intill, ännu var på byggnadsstadiet.[2] Syster Donatella har varit med sedan fredagsbönerna vid muren började. När jag frågade henne varför systrarna tagit för vana att komma till muren och be, svarade hon: ”Muren innebär splittring och åtskillnad. Vi behöver komma hit till muren, så att vi kan se och vara nära det som vi har i åtanke i våra böner. Vi ber om läkedom och fred.”

Den del av muren där bönen äger rum ligger alldeles intill den stora terminal, där de som behöver komma igenom till andra sidan muren visar upp sina tillstånd att få passera. Närmare bestämt brukar vi samlas till bön i närheten av bilgenomfarten. Något längre bort ligger genomgången för dem som går till fots. En ytterligare anledning som syster Donatella angav till att be vid muren hade att göra med genomfarten: genom att gå längs med muren visar systrarna de förbipasserande att någon ber för dem, ”just där och just då”, som syster Donatella formulerade det.

Bilar kör även tätt förbi en annan fredagsbön, som jag ibland är med på. I Al Khadr i utkanten av Betlehem håller muren fortfarande på att byggas. Där finns en mobil vägspärr. På bilvägen som leder upp till vägspärren brukar människor samlas för att be mitt på dagen på fredagar. Ena vägfilen spärras av, folk kommer och rullar ut sina bönemattor och så kan det börja. Förutom valet av plats är den bön som äger rum där, vad jag förstår och har fått höra, en helt vanlig muslimsk fredagsbön. Efter bönen vandrar den församlade menigheten (uppemot hundra personer) upp till vägspärren. I det ögonblicket övergår bönen till att bli en demonstration — en mycket fredlig, lugn och värdig demonstration. Det är en demonstration mot byggandet av muren, mot åtskillnad och splittring och för fred.

När det gäller bönen vid muren med Caritassystrarna brukar vi sammanlagt inte vara fler än högst ett dussin personer: systrarna själva, kvinnan som bor i huset intill, vi följeslagare, kanske en präst och kanske en eller ett par pilgrimer. En fredag kom dock hela två busslaster med pilgrimer: italienare och britter. Just den fredagskvällen slumpade det sig så att en kvinna från en helt annan för oss okänd turistbuss av någon anledning tog sig för att småspringa lite inne i terminalen. Vi kunde se det genom öppningen för bilar. Då började soldaterna att ropa efter henne. Sedan kom två soldater hastigt fram emot oss och sade åt oss att vi inte fick vara där.

Syster Donatella gick fram för att tala med dem. Jag hörde hur hon förklarade att hon och vi andra brukar komma varje fredag och att det enda vi ville göra var att be. Soldaten svarade att det var för vår egen säkerhets skull, som vi inte fick uppehålla oss där. ”Det är farligt att vara här”, förklarade hon och fortsatte: ”vi kan skjuta er!” Efter en stund tilläts vi dock att ha vår bönestund vid muren även denna fredag. En av pilgrimerna berättade att det finns församlingar i Italien som har tagit sig för att be tillsammans med Caritassystrarna i Betlehem varje fredag klockan 17.00, det vill säga samtidigt som klockan är 18.00 här i Betlehem. Så har budskapet spritts om att någon ber för folket här, ”just där och just då” (för att låna syster Donatellas ord).

1. Enligt mina egna anteckningar från en rundtur på sjukhuset med syster Lucia. 2. Muren, som jag talar om här, är del av en 723,3 km lång konstruktion som har byggts och på vissa håll ännu håller på att byggas. Dess sträckning är till 20 procent på gröna linjen och till 80 procent inne på ockuperat område (med ockuperat område på båda sidor), vilket står i strid med internationell humanitär rätt. Israels regering hävdar att muren är en säkerhetsåtgärd. (Siffrorna kommer från UNOCHA, United Nations´ Office for the Coordination of Humanitarian Affairs).

Fler rapporter