Frihetsteatern

Välkomna till Frihetsteatern i Jenins flyktingläger. Det här är en mötesplats för människor från jordens alla hörn som är övertygade om att konst spelar en ovärderlig roll i att bygga ett fritt och hälsosamt samhälle.

Tillsammans med tio andra följeslagare besöker jag Frihetsteatern och får träffa Jonatan Stanczak. Jonatan är svensk med judisk bakgrund och arbetar som administrativ chef på teatern. Han berättar hur teaterns medlemmar, främst ungdomar från flyktinglägret, själva skapar pjäser som de sedan turnerar med. Uppsättningarna speglar deras vardag – de drömmar och farhågor de har. Men teatern har också ett terapeutiskt syfte att bearbeta vad barn och ungdomar har varit med om i ett av ockupationens mest utsatta områden.

Bakgrunden till teatern finner vi i första intifadan, [1] då judinnan Arna Mer Khamis kom till flyktinglägret. Hon gav barnen papper och pennor och uppmuntrade barnen att vara kreativa och söka kunskap om sitt ursprung och sina rättigheter. Hennes engagemang växte ikapp med barnens och 1993 belönades hon med ”the Right Livelihood Award”, också känt som det alternativa Nobelpriset. Arna använde prispengarna till att bygga en teater, som förstördes när Israel invaderade flyktinglägret 2002. Teatern var ändå starten till Frihetsteatern som grundades 2006, av bland annat Arnas son Juliano Mer Khamis.

Teatern ger palestinerna en röst och skapar utrymme där förändring kan ske, istället för att låta hopplösheten ta över. Teatern är ett verktyg i kampen mot ockupationen, ett sätt för människor att engagera sig för det som känns rätt. Vad skulle du göra om Sverige blev ockuperat? Säg att till exempel danskarna tar över ditt kvarter, till och med ditt hem och arresterar dina nära och kära. De hissar den danska flaggan på din gata och frågar dig om du tycker att det är fint här i Danmark? Ja vilken absurd situation, men vad skulle du göra? Vad gör palestinierna som lever med just detta?

Jag har sett så mycket fruktansvärt de här månaderna, men jag har också upplevt så mycket kamp, hopp och motstånd. Hur palestinier anänder ickevåld för att stå emot orättvisor under en illegal ockupation. Visst finns det demonstrationer, facebookgrupper, föreläsningar, filmer, böcker och nyhetsartiklar, men jag tänker mest på det motstånd som människorna gör i sin vardag för att öka sitt levnadsutrymme. Hur jordbrukarna i Jayyous odlar sin mark fast de ständigt måste bevisa sin rätt till den och nedvärderas vid jordbruksgrindarna. Hur de bor kvar, fast det finns ett konstant hot om militärintrång, arresteringar och husdemoleringar. Hur de reser på vägarna trots risken att våldsamma bosättare ska attackera dem, eller soldater stoppa dem i en kontroll. Här ligger motståndet i att existera: ”Existence is resistance”. Det är som att många palestinier säger till varandra: Ge inte upp, flytta inte härifrån, tappa inte modet, en dag kommer vi bli fria, inget varar för evigt. Israel ska enligt internationell rätt stoppa ockupationen, och den dagen ockupationen upphör kommer Israel ha en del att göra för att reparera skadorna de har åsamkat.

En stat som bryter mot internationell rätt är skyldig att omedelbart upphöra med det olagliga agerandet samt ge rimliga garantier att brottet inte kommer att återupprepas i framtiden. Staten måste därutöver erbjuda full gottgörelse för de skador den orsakat – både för materiella och ideella skador (psykiskt lidande etc.). [2]

Så många människor har berättat sin historia för mig och de säger: ”Hanna, när du åker hem glöm inte oss, berätta vidare och kom tillbaka, för det här kommer alltid vara ditt andra hem.” Ofta när jag frågar vad de vill att svenskarna ska göra svarar de: ”Kom och se med egna ögon!” Jag tänker då på ett ställe på muren där det står:

Nu när du har sett är du ansvarig

Bästa hälsningar

Hanna Eklund, följeslagare, Göteborg 20130902

Bilden: Hanna med sin kollega Aasli i Jayyous.

[1] Första intifadan, det palestinska upproret mot den israeliska ockupationen, var mellan cirka 1987-1993.