Generationer under ockupation

De palestinier som bor i H2 utsätts för kontinuerliga trakasserier från israelisk militär och israeliska bosättare, vilket vi följeslagare ser dagligen när vi promenerar i stan.[2] Även vi följeslagare trakasseras kontinuerligt, både verbalt och fysiskt av bosättare när vi gör vårt jobb och vi nekas ofta tillträde av militären till vissa gator när vi har våra västar på oss.
Um Tamir Ziwada är 50 år och bor i Tel Rumeida som ligger i H2. Tel Rumeida är ett av de mest begränsade områdena i H2. Här har flera hus ockuperats av israeliska bosättare som hela tiden försöker ta över mer mark. De palestinier som bor här är registrerade i de checkpoints som omger området och de har även tilldelats varsitt nummer som de måste visa varje gång de passerar en checkpoint.[3] Um Tamir sager att militären även har börjat med ansiktsigenkänning:

– Jag kan inte minnas en bra dag i mitt liv, säger Um Tamir. Situationen blir hela tiden värre. Vi är inte människor längre, vi är bara nummer.
Um Tamir är änka sedan hennes make dog 2014. Hon har sex söner, varav fyra fortfarande bor hemma. Um Tamirs familj kommer ursprungligen från byn al-Falluja nära Gaza, men familjen flydde därifrån till Hebron 1948 under Nakba[4].

– Vi lider från början av våra liv ända tills vi dör, berättar Um Tamir. Först tog de vår by och nu vill de ta vår mark. Vart ska vi ta vägen?

Två av hennes bröder har dödats under ockupationen. Hennes ena bror dödades i massakern i Ibrahimimoskén 1994[5] bara 20 dagar efter att hans dotter föddes. Hennes andra bror dödades under andra intifadan 2000[6] av ett skott från en israelisk prickskytt när han höll på att stänga sin butik. Hennes pappa tog sina söners död väldigt hårt och avled kort därefter i en hjärtattack.

Um Tamir berättar vidare för oss att trakasserier och våld från israeliska bosättare och soldater är en del av vardagen för henne och hennes söner. Hennes söner har fått lära sig sedan de var små att inte reagera när de trakasseras och attackeras av bosättare. De vet att om de gör någonting mot bosättarna så frihetsberövas de och hamnar i militärdomstol, där de antingen tvingas erkänna brott eller där det blir en lång och dyr rättsprocess.[7]
Utanför Um Tamirs hus går en väg där bosättare och militär dagligen passerar. De kastar sten på hennes balkong och förstör hennes växter. Varje vecka kommer bosättare och soldater till en helig judisk källa[8] som ligger mitt emot Um Tamirs hus, för att bada i det heliga vattnet inför sabbaten. De är ofta nakna eller fulla och skriker och svär åt henne.

Under den årliga olivskörden i området brukar bosättare komma med sina hundar och attackera dem och förstöra olivträden. Soldaterna brukar titta på.
– Soldaterna är på bosättarnas sida, men ingen skyddar oss, berättar Um Tamir. Vi är rädda för dem, vi är rädda för att gå ut. Det känns som att hela världen är emot oss.

Um Tamir berättar för oss att hon är vän till organisationen Youth Against Settlements[9] vars center ligger granne med hennes hus. På julafton, den 24 december 2018, attackerades YAS och Um Tamir av över 50 bosättare och soldater som försökte förstöra ena väggen till centret och som misshandlade Um Tamir och YAS volontärer så att sju av dem fick föras till sjukhus [10].
– Jag måste stå upp och stötta dem som en familj för de hjälper alltid mig, förklarar Um Tamir. Därför var jag där. När vi attackeras slår vi aldrig tillbaka. Vi tror på ickevåld och vi är starkare än dem, även om de har vapen och vi inte har någonting att försvara oss med. Vi kommer aldrig att ge upp!