Det är månsken och vindstilla. Min kollega Esther och jag är på väg till vägspärren Gilo i Betlehem, kontrollterminalen från Västbanken mot Jerusalem. Det är söndag, ny vecka (1) och många ska till sitt arbete. I tre timmar ska vi räkna alla som passerar; ca 5 000 personer. Ester börjar med att själv gå igenom. Hon kollar tiden det tar och hur det fungerar inne i terminalen.  Själv går jag för att räkna vid första vändkorset. Här är sällan kontroll men nu måste alla visa sitt passertillstånd. ”Det här tar tid”, tänker jag, och börjar räkna.

En kö av män bakom galler vid vägspärren Gilo.

Vägen in i terminalens tre sektioner går genom en ca 100 meter lång gång. Med höga järnstaket och tak av korrugerad plåt liknar den en bur. Sektionerna är avdelade med vändkors och har en eller flera vaktkurer bemannade av soldater. Här kontrolleras de som ska åka utanför Västbanken på ID-kort, fingeravtryck och passertillstånd, som kan gälla för ett enda tillfälle, t ex sjukbesök eller – särskilt om det gäller arbete – för flera månader.

Det börjar långsamt och lugnt.  Men när vändkorset stängs blir det snart oro. Nu står kön stilla och många klättrar ner genom hål i taket för att komma snabbare fram. Kvinnor brukar ändå släppas igenom och från vändkorset ropar en kvinna till soldaten, men inget händer.

Istället vänder hon sig till mig. ”Gör något!” säger hon. Jag går fram till vaktkuren och knackar på rutan. Soldaten syns knappt på sin låga stol.  Till slut ser han på mig men skakar på huvudet. Kvinnan gestikulerar och männen i kön ropar. Jag försöker igen och till slut ger soldaten med sig och kvinnan passerar.

Halv sex löser Esther av mig och det är min tur att gå igenom terminalen.

När jag går för att ställa mig sist ser jag den täta, stillastående kön med männens frågande blickar bakom gallret. Plötsligt ropar någon: ”Good morning!” Det är Mahmoud, mannen med det glada ansiktet. Men inte idag. Vi brukar växla några ord vid utgången och han vet att jag inte kan göra något. Men hans blick är tydlig.

”Det är förnedrande”, säger han. ”Jag går upp klockan tre för att hinna till arbetet och varje morgon fastnar jag så här”. Jag lyssnar och säger något. Så rör sig kön och Mahmoud trycks framåt några meter. Jag går vidare men får snart stanna. En gång har en spjäla brutits loss ur järnstaketet och där hjälps man nu åt att trycka igenom varandra. Man ler mot mig och skakar på huvudet. När några kommit igenom staketet försöker jag igen.

Tio minuter i sex börjar jag köa.

I en oordnad skara försöker ca 150 personer komma in i gången upp till första vändkorset. Ju närmare jag kommer desto hårdare tryck. I trängseln frågar en man varifrån jag kommer. Jag svarar och han nickar: ”Sverige är bra”, säger han på bruten engelska. Och så nästa fråga: ”Vad heter du”? Själv heter han Walid. Walid och Ragnar, nu har vi fått kontakt.

Nu är vi medköande och inte bara två som trängs med varandra. Vi håller ihop i det böljande trycket som nästan gör att vi tappar markkontakten. Jag kan ana hur människor faktiskt kan klämmas ihjäl i en folkmassa. Walid är liten och jag håller i honom, men så tappar jag taget. Trycket pressar in mig i gången, men Walid hamnar utanför.

Inne i gången lättar trycket. Kön rör sig några meter i taget. Här blandas yngre och äldre, slätrakat med långt skägg, jeans och keps med orientalisk långskjorta och kahfiya (2). Naturligtvis skiljer jag mig från mängden. Några känner igen västen jag bär och hälsar med ett uppskattande ord. Andra är avvaktande som om de tänker: ”Varför gör du det här?”

Jag passerar första vändkorset och skyndar vidare över den stora cementplattan. I ett hörn ber tio till tolv män tillsammans på muslimers vis. Mitt i detta kaos sätter de en parentes kring det yttre för att stilla sig i den trygghet som bönen ger. Själv sveps jag med in i sektionen med metalldetektorerna. Här är kaoset om möjligt ännu större. Jag kollar att alla tre är öppna och ställer mig sedan längst bort. Någon kö är det inte tal om. Först fram gäller. Trycket är hårt och jag får i sista stund med mig högra armen förbi en skiljevägg till vändkorset bredvid. Några kryper under järnrören som ska vinkla kön, men jag vill inte ner på golvet så jag klättrar. Med händerna på andras axlar och huvuden lyckas jag hålla balansen och försöker hitta en plats på golvet för fötterna. Det är en dryg meter kvar och kampen om utrymmet ökar. Vändkorset öppnas bara ett snäpp i taget, troligen för att undvika stockning vid metalldetektorn. Men det tar tid och tre eller fyra åt gången trycker ihop sig i vändkorset. Jag pressar mig fram åt vänster för att vara först in när nästa öppning kommer. Det lyckas och med några till roterar jag igenom. Klocka, telefon, bälte ligger redan i jackan som jag skickar in i kameran. Oväsendet gör det svårt att höra om det tjuter när jag går igenom ramen och jag rycker åt mig jackan utan att bli stoppad.

I tredje sektionen är det ovanligt lugnt. Det är en väldig kontrast till resten av terminalen. Här är annars den kritiska punkten. ID-kort och passertillstånd ska visas och bekräftas med fingeravtryck. Stämmer det inte blir man avvisad; kanske för att man svartlistats för någon förseelse eller att arbetsgivaren blockerat arbetstillståndet (3). Sådant vet man inte alltid i förväg och då blir det diskussion med soldaten i vaktkuren. Men bevakningen är hård med säkerhetsvakter och extra soldater som upprätthåller ordningen bestämt och ibland bryskt.  Som följeslagare försöker vi ha koll på det som sker men kommer vi för nära blir vi direkt tillsagda att hålla oss utanför.

För mig tog det en timme och 20 minuter att komma igenom terminalen. Jag växlar några ord med representanter för organisationen Machsom Watch (4), som arbetar för att hjälpa dem som avvisas. Vi noterar att det inte alltid är så här kaotiskt. Men förloppet är ändå detsamma. Och palestinierna måste gå igenom det varje dag. Och samtidigt hör terminalen ihop med allt annat som sker på Västbanken; muren som stänger in, soldater som bevakar hur man rör sig, nattliga arresteringar, mark som förloras till nya israeliska bosättningar, odlingar och skörd som förstörs och – inte minst – särskilt tillstånd för att åka utanför detta. Allt sådant minskar palestiniernas livsrum och bidrar till att erodera deras tillvaro och människovärde.

”Gör något”, sa kvinnan vid vändkorset till mig. Och samma ord läser jag i mångas ansikten: ”Gör något!” Jag ser och jag hör. Och under en timme och tjugo minuter har jag delat deras känsla av förnedring. Men kan jag verkligen förstå deras upplevelse av detta? Och hur ska jag kunna förmedla den upplevelsen? Ändå är det just det som de hoppas att jag ska göra.

Män klättrar över stängslet i vägspärren Gilo.

(1) För många sträcker sig arbetsveckan från söndag till torsdag med vilodag för muslimer på fredag och för judar på lördag. (2) En fyrkantig duk eller sjal som män ofta bär på huvudet. Svarta rutor på vit botten hör till Palestina. Den röda och vita förknippas med Jordanien. (3) Arbetstillståndet är personligt men det är arbetsgivaren som förfogar över det för den anställde. (4) Machsom Watch är en organisation för kvinnor som på frivillig väg arbetar för att dem som ska passerar militärens termininaler ska behandlas rättvist, t ex genom att undersöka varför personen blivit avvisad.

Fler rapporter