Det är fortfarande kyligt, men att streta uppför backen till Tel Rumeida värmer tillsammans med den svaga solen sakta upp oss. Det var här vid Tel Rumeida som det ursprungliga Hebron låg, när staden grundades under tidig bronsålder. ’Tel’, läser jag, betyder bosättningskulle och höjden har bildats genom att generation efter generation, samhälle efter samhälle, har levt här. Att kalla Tel Rumeida för en kulle tycks dock otillräckligt – från dess högsta punkt har man utsikt över hela Hebron.
Fayeze ler och skakar på huvudet när vi tittar på filmen från oktober förra året. Hon skrattar lätt. I filmen skriker hon åt en bosättare som försöker putta henne. När en israelisk soldat går emellan vänder bosättaren istället sin vrede mot honom: ”Varför skyddar du araberna?”
Familjen Shamsiya – Fayeze, Imad och deras fem barn – bor i backen upp till Tel Rumeida. Imad är skomakare och har sin verkstad här i huset. Mellan den branta vägen och familjens tomt står en betongmur som på utsidan är full av graffiti – meningar på hebreiska, israeliska flaggor, och religiösa symboler.
Några meter uppför gatan ligger en ständigt bemannad vaktkur. På ockuperad mark är israeliska armén ansvarig för såväl israelers som palestiniers säkerhet, något som Imad dock inte ger mycket för. ”Soldaterna är här för bosättarna. De skyddar inte oss.”
Filmen som familjen Shamsiya visar ger en oklippt och skakig skildring av en sammandrabbning mellan bosättare och palestinier i oktober 2013. Det är svårt att avgöra det exakta händelseförloppet – israelisk militär, bosättare och palestinier som bor i området, inklusive familjen Shamsiye flimrar förbi – i det slagsmål som skildras. Kameran far runt och visar människor som skriker, knuffas och slåss med varandra. Någonstans i tumultet får familjens son Awni, 13 år, ett slag i huvudet av en bosättare. Kameran fokuserar på Awni. Han ligger där medvetslös på trottoaren. En soldat knäböjer framför pojken, verkar försöka kontrollera hans puls. ”De släppte inte in ambulansen genom kontrollstationen” säger Fayeze kort.
Familjen är van att berätta om trakasserierna, om hoten och våldet. För mig känns situationen närgången. Jag vill inte tränga mig på, vill inte rota i familjens olycka. Men jag frågar ändå, hur det gick för Awni.
Han mår bra, visar det sig. Awni fick tas in på sjukhus, men klarade sig utan allvarliga skador. Ibland är det någon som skadas, ibland får de utstå stenkastning eller skadegörelse berättar Imad. I mars 2012 förstördes familjens parabolantenn och vattentank och flera av husets fönster krossades. I filmen ligger Awni fortfarande medvetslös på trottoaren.
Tel Rumeida är fortfarande del av Hebrons stadskärna, inom det område som kontrolleras av Israel. I närheten ligger flera bosättningar och här i område H2 är israeliska militären ständigt närvarande, med vakttorn och kontrollpunkter där palestinier tvingas visa sina ID-kort och få sina väskor genomsökta.
Den israeliska bosättningen uppe på Tel Rumeida grundades 1984 när en grupp israeliska familjer placerade baracker där och flyttade in. 1998 godkändes uppförandet av permanenta byggnader av israeliska regeringen och idag ligger här flera flervåningsradhus med parkeringar och små trädgårdar. Vi talar med palestinska familjer i området. De berättar om hur ingångarna till deras tomter blockeras, hur deras mark beslagtas, hur de ständigt är utsatta för hot och våld från bosättarna, som rör sig vant i området. I varje gathörn står israeliska soldater.
På familjen Shamsiyas tak konstruerade israeliska armén för några år sedan ett vakttorn. Härifrån ser man ju som sagt nästan hela Hebron. Taket är kantat med ett staket och familjen får sedan vakttornet uppfördes inte längre beträda det.
Imad tittar upp mot sitt tak. ”Soldaterna är nästan aldrig där”, säger han. Istället används det regelbundet av några av familjens grannar. ”Bosättarna kommer in på vår mark och går upp på taket. Ibland ber de där. Ibland…”. Imad ler svagt och avslutar meningen med en gest: de kissar på taket. Han beskriver hur bosättarna har hällt sopor och kloakvatten i familjens vattentank. Imad berättar om sina grannar lugnt och konstaterande. ”Detta är normalt” säger han och verkar mena det.
När vi lämnar familjen står några bosättarungdomar i betongmurens öppning. De flinar, men kommer inte in på tomten. De växlar några ord på hebreiska, vänder sedan och går nedför backen.
Namnet Hebron betyder, såväl i dess semitiska grund (Ḥebron, Haber) som i dess arabiska benämning al-Khalil, ’vän’ eller ’allians’. Trots solen är luften fortfarande kall och klar och från Tel Rumeida kan man se nästan hela Hebron.
Fakta
• Hebron är sedan 1997 uppdelat i två områden, H1 och H2 under palestinska myndighetens respektive israeliska arméns ansvar. Läs mer på TIPHs hemsida.
• Flera israeliska bosättningar har etablerats i och kring Hebron, varav fyra stycken ligger inne i stadskärnan, där cirka 500 israeliska bosättare bor. Ytterligare cirka 7 000 bosättare lever i bosättningen Kiryat Arba utanför Hebron. Läs mer på TIPHs hemsida och se en karta över Hebron med bosättningar och rörelsehinder utmärkta på OCHAs hemsida.
• De bosättningar som Israel har byggt på Västbanken är olagliga enligt internationell rätt. Den israeliska bosättningspolitiken har fördömts av åtskilliga FN-organ (inklusive säkerhetsrådet), EU och Internationella domstolen i Haag. Läs mer på ICRC:s hemsida och på OCHAs hemsida.
• Bosättarvåld och -trakasserier mot palestinier på Västbanken går till stor del ostraffat och beskrivs av OCHA som en del i Israels möjliggörande av övertagande och kontroll över palestinsk mark. Läs mer på OCHAs hemsida.
