Lördag förmiddag och jag vandrar ner genom huvudgatan i Hebron, in på marknadsgatan för att slutligen hamna på Hanthala Café – ett café, som har sin egen historia. Inte mycket till café efter västerländska mått. Några stolar och bord, rappningen från väggarna har bitvis försvunnit. Kylskåpet surrar i en hörna, jag brukar vara den enda gästen, ibland får jag sällskap av grannen, som har en bod intill.
Han har gott om tid, få är de kunder som letar sig hit, längst ner på marknadsgatan. Ägaren, Ismael Samad Tell startade caféet tillsammans med vännen Hisham i mars i år, först var namnet Resistance Café och var en protest mot de affärer, som stängdes av israeliska myndigheter efter den andra Intifadan för 7 år sedan. Hanthala är omgivet av israeliska posteringar och militärpatruller passerar ständigt. När man sitter på caféet och dricker sitt kaffe känner man att man är del i något större, det tysta motståndet mot en orättfärdig ockupation. Soldaternas blickar är långa, de ser att jag är utlänning men kan inget göra, plötsligt tycker jag att kaffet smakar bättre.
Namnet på caféet kommer från Hanthala, som är en populär seriefigur i Mellanöstern, skapad av konstnären Naji al-Ali född 1937 i byn Al-Shajara nära Nazaret på Västbanken. Hanthala är en buspojke, som varken är speciellt trevlig eller välklädd. Illa klädd, barfotad, som många barn i ett flyktingläger, står han med händerna på ryggen beredd att försvara sig själv och sitt folks rättigheter. En representant för icke-våldet. Naji al-Alis öde är liknande Hanthalas. 1948 tvingades han och hans familj fly till flyktinglägret Sidon i Libanon. Han förde en kringflackande tillvaro, bodde bl.a. i Beirut och Kuwait. Hans verk publicerades dagligen i tidningar i Jerusalem, Kairo, Beirut, Kuwait, Tunis, Abu Dhabi, London och Paris. Naji var emot all form av våld, politiska övergrepp, korruption, kort sagt allt som kan utgöra en personlig fara i denna del av världen. Hans lilla buspojke Hanthala med händerna på ryggen kämpade väl och mördades tillsamman med Naji al-Ali den 22 juli 1987 i London. 1988 tilldelades Naji postumt ”The Golden Pen Award of Newspaper Publishers”.
Min vän Ismael symboliserar för mig lite av vad Hanthala stod för, dock med ett stort undantag: Ismaels öde har gjort honom besviken på den palestinska staten och som han tycker dess undergivenhet mot Israel. Han är definitivt inte en icke-våldsförespråkare. Ismael föddes 28/10 1957 i byn Dahria söder om Hebron. Hans 9-åriga kusin och han själv, 7 år, tränades av sin farbror att hantera den svenska kulsprutepistolen Carl Gustaf, ett vapen man fått via Egypten. Jordanien behärskade på den tiden Västbanken och de unga pojkarna tränades i deras läger. 1965 omkom kusinen Ali när han misslyckades att aptera en mina. Fadern, farbrodern och Ismael arresterades i två veckor.
Detta var Ismaels första bekantskap med fångenskap, han var då 8 år. 1967 ockuperades Västbanken av Israel, Ismael hade börjat skolan och var medlem i PLO. 16 år gammal 1974 arresterades han av israelerna och satt 2 år i fängelse, brottet var medlemskapet i PLO. Tortyr hörde till vardagen i fängelset utanför Hebron. 1978 började Ismael på BirZeit Universitet utanför Ramallah och var samtidigt verksam inom PLO. På grund av sin politiska verksamhet arresterades han tre gånger, varje gång i tre månader. Ismaels ansiktsuttryck förändras när han berättar om denna tid. Han var politisk aktiv, trodde på förändringar. Varje gång han efter ett anförande till sina studentkamrater kände att han hade lyckats övertyga dem om att det var lönt att kämpa för ett fritt Palestina, arresterades han.
I en cell på 2×1 meter bröts han ner. Bunden till händer och fötter och utan mat satt han där 48 timmar 2 gånger i veckan, han skulle bli mör inför de kommande förhören. Det blev tvärtom, hans hat växte och det var under denna tid, säger han, som han förändrades från en aktiv studentpolitiker, som trodde på en fredlig lösning, till en absolut motståndare till Israel och icke-våldslösningen. Trots allt lyckades han 1982 avlägga sin Masterexamen i Political Science och Mellanösternkunskap. Efter examen fick han ett stipendium att doktorera i Moskva. Det gick i stöpet eftersom han inte fick lämna Västbanken. 1983 arresterades Ismael igen, denna gång 6 månader, samma orsak, medlemskap i PLO, samma behandling, men mer hat när han lämnade fängelset.
1988 gifte han sig, en bröllopsresa som slutade med 3 månader i fängelse pga hans politiska övertygelse. Sedan 1986 hade Ismael vid sidan om sina politiska aktiviteter arbetat som journalist. 1987 var Ismael en av ledarna för den första Intifadan, det kostade honom 1989, 6 månader i fängelse och en omänsklig behandling. Hans motståndskraft var ännu inte nerbruten, Hanthala hade nu inte längre händerna på ryggen, utan kämpade fortfarande för ett fritt Palestina. 1992 bad Arafat honom att delta i Oslokonferensen, men han avstod. Osloavtalet är en skymf för det palestinska folket enligt Ismael: ”vi har tappat all värdighet och givit bort vårt land”. Även Arafat tyckte det men hans händer var bakbundna, säger Ismael.
1997 publicerade Ismael en broschyr där han gick till angrepp mot den palestinska korruptionen, undfallenheten mot Israel etc. Tre dagars arrest i ett palestinskt fängelse följdes av 18 dagar på ett sjukhus, även palestinierna vet hur en busig Hanthala skall uppfostras. I slutet på 1997 drog sig Ismael tillbaka. Hans krafter hade börjat tryta, diabetes, knäna sönderslagna, inre skador samt psykiska defekter gjorde att han fram till i mars i år vistades hemma.
Men nu har Hanthala vaknat till liv igen. Varje dag möts vi på caféet, äter ibland frukost, bröd med mosabaha, den bästa hummus man kan få. Alltid starkt kaffe utan socker. Hanthala Cafés etablering har gjort att fler affärer har öppnats i området. Tack vare Ismaels hjälp får varje nyetablering 200 USD/månaden i sex månader. En summa som den palestinska myndigheten betalar ut för att uppmuntra palestinier att göra den gamla staden levande, men också för att förhindra ytterligare israelisk expansion. När jag och mina kollegor sitter på Hanthala Café känner vi oss som Hanthala och bara vår närvaro här i ett oroligt område i Hebron hjälper många palestinier i deras kamp. Och alltid retar vi som sagt någon.
