Hård behandling av fängslade barn

Kusinerna Ahmed, Yeehya och Baha’ sitter sedan sex månader tillbaka i ett militärfängelse. Om tre månader släpps de ut. Deras mödrars ansikten lyser upp när frihetsdagen nämns. Då blir det fest hemma hos familjerna Jaraheed i al-Auja.

Exakt vad som hände kvällen innan kusinerna greps är det väl ingen som riktigt vet, utom de själva. Det var den 27 augusti förra året, Gazakriget var över och Israel hade just avslutat bombningarna. Bebyggelsen där låg i ruiner och cirka 2 200 palestinier hade dött, varav drygt 500 barn.[1] På Västbanken var människor upprörda, förtvivlade. Och tonårsgrabbarna var förbannade.

al-Auja är en palestinsk by i Jordandalen, precis på gränsen till område C, det område som helt styrs av Israel. Ett par kilometer västerut ligger två militärbaser och alldeles i närheten bosättningarna Yitav och Niran. I Jordandalen är det i regel mycket lugnt. Men de här dagarna och kvällarna kastades sten, mot militärjeepar som for förbi, och även mot civila bosättares bilar.

Utanför kusinernas hus, på grusvägen i korsningen med väg 90, stod för det mesta en militärjeep med soldater.

Vilka som kastade sten de där kvällarna är det ingen som exakt vet. Men natten mellan den 27 och 28 augusti omringades kusinernas hus av soldater.

– De hade antagligen lagt märke till våra pojkar gå in och ut och registrerat dem. Någon kan ha gett dem namnen, sammanfattar pojkarnas farbror vittnesmålen, där vi sitter i vardagsrummet och dricker sött te. Även i detta rum stod soldaterna den där natten.

– De stängde av området och trängde in i de olika husen. Vi väcktes allihop och tvingades in i ett rum. De hade namnen på pojkarna och frågade efter just dem. Baha’ fick inte ens klä på sig. Hans händer knöts ihop och de satte på honom en ögonbindel. Sedan fördes de bort i bilarna, berättar Baha’s föräldrar.

Just så här går det väldigt ofta till. Under många år har israeliska och palestinska advokater, liksom människo- och barnrättsorganisationer, rapporterat om dålig behandling av palestinska barn i rättssystemet.[2]

I snitt har två barn om dagen fängslats under de senaste 12-14 åren. Oftast för stenkastning. Enligt militärlagen ger ”kastandet av ett objekt, inklusive en sten, mot en person eller mot egendom med avsikt att skada denna person eller egendom ett maximistraff på 10 års fängelse”. Kastas föremålet mot ett fordon i rörelse är maxstraffet 20 år.[3]

Kusinerna Ahmed, Yeehya och Baha’ kunde alltså i värsta fall få 20 års fängelse.
I regel fängslas ungdomar vid nattliga räder, ges handbojor och ögonbindel, förs till en okänd plats (en bosättning eller en militärbas) och förhörs där under ett antal dagar utan tillgång till advokat och/eller anhöriga, enligt FN:s barnrättsorganisation Unicefs studie av ett stort antal fall. Inget av barnen fått ha advokat eller familjemedlem med under förhör, vilket är ett brott mot barnrättskonventionen. Barnen informeras också sällan om sina rättigheter.

Förhören ackompanjeras enligt organisationen Defence for Children International ofta av hot och fysiskt våld för att få fram en bekännelse. En tredjedel av barnen uppger att de utsatts för fysiskt våld.[4] De flesta barn erkänner snart och skriver på en bekännelse, i regel skriven på hebreiska, som barnen inte kan.[5]

De flesta barnen träffar inte någon advokat förrän de förs till domstol. Detta kan dröja mycket länge. Militärdomaren kan utsträcka arresteringstiden till maximum 188 dagar, även om ett erkännande redan finns.

I 90 procent av fallen erkänner barnen för att därigenom få ett mildare straff och för att släppas fria ur häktet där de annars kan bli kvar längre än det straff de senare får. I 99.74 % av fallen ges en fällande dom (2010).[6]

Ahmed och hans kusiner satt 175 dagar i militärfängelset Ofer innan deras fall avslutades i domstol.

Eller egentligen inte. Den 18 februari fastställdes domen. Detta skedde, berättar pojkarnas föräldrar, efter att de och pojkarna erbjöds en uppgörelse som skulle ge pojkarna nio månaders fängelse, samt 5000 NIS (motsvarande cirka 11000 kronor) vardera i böter.

Pojkarna och föräldrarna informerades att om de vägrade detta bud så skulle domstolen kunna döma till ett hårdare straff. Så de godkände uppgörelsen och advokaterna gick till domaren som fastställde domen.

Den hårda behandlingen av barn, som på många områden bryter exempelvis mot barnrättskonventionen, och de mycket hårda straffen, har lett till kritik av Israel bland annat från UNICEF. Bland de många rekommendationerna märks:

– Barnens intressen ska vara vägledande, i enlighet med konventionen.
– Alla barn ska behandlas lika (idag behandlas och döms israeliska barn olika och bättre).
– Arrestering ska vara en sista åtgärd. Alternativ bör övervägas. Arresteringstiden ska vara så kort som möjligt.
– Handbojor, ögonbindel och hård behandling ska inte tillåtas.
– Alla arresterade barn måste få tillgång till advokat. Alla förhör bör ske i närvaro av advokat och familjemedlem.
– Inget erkännande som gjorts utan närvaro av domare eller den anklagaeds advokat ska anses ha något bevisvärde.[7]

Hemma hos familjerna Jaraheed vill man snart lägga händelsen bakom sig. Fäderna oroar sig för de höga böterna som nu måste skaffas fram. Mödrarna gläds åt att de nu vet att pojkarna blir fria.

De vet att det blir tufft för pojkarna. På flera år kommer de inte få några tillstånd att röra sig fritt inom Västbanken och deras svartlistning kommer att orsaka många problem. De kommer heller inte få arbeten på bosättningarna, där många i al-Auja jobbar.

– Men vi vill att de studerar vidare, på universitet, säger föräldrarna.