Promenaden genom gamla staden väcker många känslor. Känslan av hopp och lycka när man möter de hundratals människor som kämpar varje dag och inte ger upp, och sorg. Sorg över de historier och de orättvisor vi får ta del av genom mötena med männen, kvinnorna, de äldre, de yngre, barnen och butiksägarna.
Jag står på en av de många högslätterna som omringar staden och blickar ner mot Hebron eller al-Khalil som det heter på arabiska. Från så här höga höjder ser staden relativt lugn och harmonisk ut. De vita och brunbeiga stenhusen ligger som ett täcke över staden och det enda som hörs så här tidigt på morgonen är fåglarnas morgonkvitter. Staden är belägen 930 meter över havet så kylan blir påtaglig så här års. Även om staden från den plats jag befinner mig ser harmonisk ut blir verkligheten annorlunda så fort jag ser mig omkring eller rör mig neråt i staden – speciellt om vi befinner oss i H2-området. Efter Osloavtalet 1995 och Hebronavtalet 1997 delades Hebron in i två delar – H1, vilket kontrolleras av den Palestinska myndigheten och H2 som är under israelisk militär kontroll. Tre av de många problemen med denna uppdelning och H2 är att – i området finns Ibrahimimoskén som är en religiöst viktig plats för både judar och muslimer, i området bor idag över 30 000 palestinier och geografiskt så ligger området i kärnan av staden. 1https://www.ochaopt.org/sites/default/files/h2_spotlight_april_2019.pdf
Under min knappa månad på Västbanken så har jag flertalet gånger mötts av människor som refererar till Hebron som den tydligaste platsen för att spegla ockupationen och dess konsekvenser. Det dröjde inte många dagar innan jag förstod varför folk refererade till staden på ett sådant sätt. Ockupationen och dess konsekvenser syns inte bara när vi vandrar genom staden med de många vägspärrar (checkpoints) som omringar H2 eller de pampiga bosättningarna som från många meters avstånd syns, utan i varje möte med människorna.
Som följeslagare är en av våra uppgifter att bidra med skyddande närvaro, vilket vi i Hebron gör dagligen genom att vandra genom Souqen (marknaden) och prata med människorna. Känslan genom de mörka, trånga gränderna och de fåtal butiker som står öppna är blandad. Sorgen över de många dörrar som är igenbommade och glädjen över de fåtal butiker som står öppna med butiksägare som varje gång de ser oss passera hälsar glatt och bjuder in oss för att dricka en kopp kaffe.
När vi går genom souqen träffar vi olika butiksägare som alla berättar hur denna plats en gång i tiden kryllade av människor och liv. Folk som tog sig dit för att besöka den enorma frukt- och grönsaksmarknaden, guldmarknaden eller de som tog sig dit för att njuta av de många caféerna som förut fanns. För oss som nu går igenom nästan en tom marknad är det svårt att förstå, men för butiksägarna är det dessa minnen och hoppet som får dem att fortsätta. Nästan alla butiksägare som vi träffar i Souqen berättar för oss att de går med förlust varje dag, att elektriciteten och hyran kostar mer än vad dom tjänar per dag. När vi frågar butiksägarna varför de håller öppet har alla ett gemensamt svar:
– Det är vårt sätt att visa motstånd, det är min rätt att vara här.
Många påpekar också att butiken tillhört familjen i flera generationer.
Vi träffar butiksägaren Badeer al-Tamimi som berättar om de trakasserier han stöter på dagligen. Han pekar på en kartong på golvet där han samlat handgranater och ljudgranater som han fått inkastade i sin butik av de israeliska soldaterna. Badeers butik är ett stenkast ifrån en av de största bosättningarna i Hebron “Beit Romano”. Han berättar att trakasserier är en del av hans vardag och att han väldigt ofta tvingas stänga ner sin butik för att soldaterna beordrar honom till det. Jag kan inte låta bli att fråga honom vad det är som får honom att stå ut med detta? Och han svarar:
– Jag måste fortsätta hoppas. Jag måste hoppas på att denna plats en dag kommer återgå till vad den en gång var. Där människor levde i fred, sida vid sida, i lycka och harmoni. Inte fylld av hat och orättvisor.
Hjärtat känns tungt när jag lämnar Souqen efter de första dagarna, över de hemska historier jag fått ta del av och sorgen i butiksägarnas ögon, men trots detta kan jag inte undgå att känna mig överväldigad, av kärleken och tacksamheten vi mötts av från de olika butiksägarna. Och hoppfull, för om det är något jag lärt mig efter min knappa månad i Hebron så är det att alltid ha hoppet kvar och inte ge upp!
- 1
