Det tar inte lång tid i Hebron för att känna av den, rädslan som följer av långvarig ockupation, stegrande misstänksamhet och konflikt. Desto längre tid tar det att lära sig att orientera sig. En vanlig stadskarta säger väldigt lite om hur det är att egentligen röra sig i staden och vad det innebär för människorna som bor här.

 width=
Utsikt över Shuhada Street från Zidans tak. En gata han inte längre får gå på. Foto: Johanna

Jag är sedan ett par veckor följeslagare med placering i Hebron på södra Västbanken. Hebron [1] är den enda stad i Palestina som har israeliska bosättningar i själva staden, ett faktum som kraftigt påverkar stadens geografi och människors vardag. Att ta sig från en punkt till en annan kräver inte bara god planering, utan även att utsättas för ständiga id-kontroller, vid vägspärrar och slumpmässigt på stadens gator.

Hebron är indelat i zoner som helt eller delvis kontrolleras av israelisk militär. I den del som kallas H2 bor cirka 33 000 palestinier och uppskattningsvis 700-800 bosättare [2]. Här finns inte mindre än 20 vägspärrar och åtta mindre vägspärrar [3]. Antalet blockerade vägar och andra hinder på vägarna uppgår till närmare hundra …

För de människor som bor, arbetar eller går i skola i H2 är rörelsefriheten alltså starkt begränsad. Vissa människor kan inte komma in i sina hus genom porten på gatan, utan måste komma in via baksidan och gå över taket. Så är till exempel fallet för Zidan Sharabati som är föreståndare för en förskola i kvarteret Tel Rumeida, Al Somod Kindergarten. Al Somod startade för fem år sedan på initiativ av de boende i området som var rädda att byggnaden skulle ockuperas av bosättare [4]. Dessutom fanns ingen förskola i den delen av staden.

Eftersom militären har plomberat porten mot gatan kan Zidan inte kan komma in i sitt hus den naturliga vägen från Shuhada Street. Vi följer honom på små branta, steniga stigar för att komma in bakvägen. Huset ligger granne med förskolan och har en makalös utsikt över Hebrons kullar och gamla stan. Man har även god utsikt över Shuhada Street och en stor bosättning tvärs över gatan. På gatan rör sig många militärer.

Zidan är bekymrad över barnen i området, som måste passera flera vägspärrar för att ta sig till och från skolan, och då ofta blir visiterade och utsatta för trakasserier av bosättare och militär.

 Jag har roterande kameror som bevakar gatan nedanför dag och natt, säger Zidan. Vi leker katt och råtta, palestinier och militären, filmar varandra…

Han pekar ut mot gatan, där det, liksom överallt annars i H2, finns ett flertal synliga kameror. Vart man tittar ser man dem, de flesta tillhör den israeliska militären. Men sen några år tillbaka har tekniken börjat användas av invånarna i Tel Rumeida för att samla in vittnesmål och bevis.
 Kameror räddar liv, fortsätter han och berättar om hur de lär barnen att använda kameror så att de också kan fotografera och filma sådant de är med om.

Det är viktigt att omvärlden får veta hur vi lever här, hur barnen har det.

Fatimeh Anwaar bor också i Tel Rumeida. Hennes familj har bott där i generationer och hon visar runt oss på den mark som tillhör familjen, men som de inte längre kan bruka enligt militär order.
Vi försöker komma hit och skörda oliverna om inte bosättarna hinner före. Men det är en utmaning, eftersom palestinier inte tillåts köra bil i H2. Det är ju också svårt eftersom vi inte får ta emot hjälp från familj och vänner.

Tel Rumeida är nämligen en stängd militär zon dit endast de som bor i området släpps in. Fatimeh visar upp sitt id-kort med ett nummer skrivet på baksidan.
 Jag måste visa detta nummer i vägspärren för att komma in. Ibland släpper de inte in mig ändå. Man får ha tålamod…

Hon skrattar till och skakar på huvudet. Man lär sig leva med restriktionerna. Med rädslan. Men det är viktigt att inte tappa hoppet.
 Jag hoppas trots allt på en ljus framtid, säger hon. Jag har många planer och gör vad jag kan för att skapa en bättre framtid för mig och min familj. Och jag hoppas min familj kommer att kunna använda sin mark här igen, utan rädsla. Inshallah!

 width=
Fatimeh vid ett av familjens olivträd. Bänkarna vid trädets fot har bosättare satt dit. Hon vågar inte sätta sig. Foto: Johanna

1. Hebron är Palestinas andra största stad med en befolkning på strax över 200 000 invånare, https://www.ochaopt.org
2. Antalet bosättare är svårt att uppskatta, men ungefärligt antal 700-800 fördelade över 6 bosättningar enligt OCHA:s rapport ”The Humanitarian Situation in the H2 Area of Hebron City. Findings of Needs Assessment, April 2019”. https://www.ochaopt.org/content/humanitarian-situation-h2-area-hebron-city-findings-needs-assessment-april-2019
3. https://www.ochaopt.org/content/interactive-map-occupied-palestinian-territory
4. “Hebron, Ghost Town. A booklet by Youth Against Settlements and KURWE Wustrow, Hebron, 2017”. (https://www.hyas.ps)

Fler rapporter