Det är den heliga påskveckan i det heliga landet — som under den här tiden på året tar emot en anstormning av kristna turister. Jag är på väg mot Tulkarem på Västbanken men ännu så länge i Jerusalem, och när jag går på gatorna genom Gamla Staden ser jag ut som nästan vilken turist som helst. Men jag är inte här för att, som många av dem, vandra i Jesus fotspår (även om jag har gått på Golgata ett par gånger). I stället blir jag utbildad i konflikthistoria och konsten att arbeta som följeslagare.
Verkligheten i det som kallas det heliga landet ser allt annat än helig ut om man vet vart man ska titta efter tecken, och har kraften och viljan att se dem. När jag pratar med folk som bor och lever i Jerusalem får jag uppfattningen att många inte ser, och av de flesta turisterna är det kanske för mycket begärt — eller är det? Kristendomen handlar ju trots allt om mänsklighet, kanske borde man bry sig om människorna lika mycket som om de heliga platserna?
De kristna palestinier som lever i Jerusalem och på Västbanken lever i skuggan av ockupationen, liksom alla andra palestinier här. En kvinna jag träffar under min utbildning påpekar att Jesus dog eftersom han vågade säga sanningen. Kanske, säger hon, borde dagens kristna pilgrimer prova på att se sanningen i vitögat? Men sanningen är inte uppenbar, det krävs en del för att sätta sig in i den komplicerade situationen i dagens Israel och det ockuperade palestinska området.
Kristna turister från hela världen kommer och vandrar i Jesus spår — men var vandrar i övrigt dagens kristna i Israel och Palestina? Sanningen är att det är svårt att ta sig fram, i alla fall för de kristna palestinierna — och för alla andra palestinier. På Västbanken stoppas de kring större städer av israeliska vägspärrar som ofta växer till stora terminaler för kontroll av tillstånd och identitet. Runt mindre byar och på vägar kommer det upp mindre vägspärrar eller ”tillfälliga vägspärrar” som gör att köer ringlar sig långa. In i Jerusalem kommer palestinier inte alls utan ett speciellt tillstånd[1]. Förutom de som bor innanför Jerusalems stadsgränser[2], men de får inte vistas i de områden på Västbanken som kontrolleras av Palestinska Myndigheten[3]. Rör sig obehindrat gör man alltså inte, speciellt inte på Västbanken.
Under den senaste veckan har jag fått mycket information om de strukturella förändringar som den ockuperade Västbanken går igenom. Ingen vet säkert vad som kommer att hända, men när fakta på marken förändras börjar det spekuleras i vad som är planen för den närmsta framtiden. Just nu händer det mycket med olika vägspärrar — de tas bort helt och hållet eller utökas till terminaler. Folk får lära sig att ta nya vägar. I mina öron verkar tyvärr inte spekulationerna för framtida scenarier som jag får ta del av ha någon relation till tillgänglighet eller mänsklighet. På UNOCHA berättar man om de förskönande omskrivningar som finns för de flesta strukturella förändringar som ockupationen medför.
”Fabric of Life” står för det system av vägar som ska slussa palestinier från ett palestinskt område till ett annat — omgärdat av murar eller i tunnlar under de moderna motorvägar som redan länge har funnits för israeler över hela Västbanken. ”Humanitarian Lane” är ett annat uttryck för den kö vid vägspärren som ska användas i medicinska fall, av äldre, kvinnor och barn, och som ska gå lite snabbare än de andra köerna. ICRC[4] i Tulkarem tror att planerna för norra delen av Västbanken är att försöka sammanlänka de olika bosättningarna i området[5]. Då måste de palestinska ”öar” som bildas däremellan — alltså de palestinska byarna och städerna och marken som hör till — ges möjlighet till kontakt, förmodligen genom tunnlar[6].
Jag befinner mig slutligen i Tulkarem och det är nu den heliga påskveckan igen! I söndags firade jag Palmsöndagen i Jerusalem, på söndag får jag fira den en gång till i Nablus. Påsken kommer i flera versioner i detta uppdelade land. I östra Jerusalem firade vi den västra påsken, på Västbanken firar vi den östra påsken[7]. I västra Jerusalem och resten av Israel firas just nu Pesach. Det betyder ytterligare isolering för Västbanken — under judiska högtider ökar risken för attentat och då stängs alla vägar in mot Israel av för palestinier, även för de som har speciella arbetstillstånd eller andra tillstånd som gör att de vanligtvis får komma in. Nu får de som annars skulle resa till Jerusalem eller Israel stanna hemma i tio dagar. Palestinierna på Västbanken passar på att få huset fixat, stenplattor lagda, sådant som palestinska arbetare annars skulle ha gjort i Israel, enligt en palestinsk bekant. Detta och mycket mer sker under helgdagarna i det heliga landet.
