De flesta israeliska medborgare som vi följeslagare och de palestinierna som bor här i South Hebron Hills möter eller ser är antingen bosättare eller del av de israeliska säkerhetsstyrkorna, två grupper som är en del av den israeliska ockupationen av palestina. Men det finns också israeler som på eget initiativ valt att försöka skapa en bättre framtid tillsammans med palestinierna på Västbanken och motverka ockupationen. Idag så mötte vi en sådan grupp och närvarade vid en av deras aktioner.
Det är något speciellt med den här morgonen. Det är inte vädret, även om det för ovanlighetens skull syns moln över Hebron i norr. Platsen vi skall till är inte heller unik, vi har varit där förr. Inte heller är dagens uppgift speciell, vi skall slå följe med fåraherdar som vallar sina får. Problemen för fåraherdarna som arbetar i området är också tragiskt vanlig, bosättarnas trakasserier och soldaternas påtryckningar driver bort dem från deras betesmarker. Om herdar inte har möjlighet att bruka sina betesmarker så kan den efter några år anses vara ”övergiven”. [1] Det är för att förhindra detta som vi åker, för att slå följe med herdarna i förhoppningen att vår närvaro kommer göra det möjligt att valla fåren i lugn och ro, åtminstone för idag. [2]
Men det är inte därför jag är fylld av frågor och förväntningar när vi sätter oss i den vita sedanen som skall ta oss till byn Shi’b al-Butum som ligger söder om Yatta och Hebron. Nej, det som är speciellt idag är att i dag så slår vi inte bara följe med fåraherdarna utan med en israelisk fredsorganisation som har anordnat det här tillfället. Detta är något jag väntat på. Den vita sedanen snirklar sig ut på vägar som vår förare känner väl. De är av dålig kvalité, grusvägar som dammar och bilen skumpar runt. Vi sitter tre i baksätet och det är trångt, men jag är fångad av tankar. Hurdana är de här människorna vi skall möta? Varför har de valt att ta ställning på det här sättet? Opinionen i Israel är helt annorlunda än i Sverige och attityden gentemot palestinier likaså [3]. Det är förhållandevis lätt för mig att göra mitt ställningstagande i Sverige, men dessa människor har gjort ett val mot omgivningen och majoriteten. Det är inte något som vem som helst skulle våga göra. Eller hur?
Till slut är vi framme och vi tar oss ur vår bil och börjar gå mot mötesplatsen. Där väntar fåraherdarna och deltagarna från Ta’ayush , som den israeliska organisationen som organiserar dagens aktivitet heter.
På avstånd ser de ut som helt vanliga människor. Jag vet inte om jag är förvånad. Kanske lite? Till slut når vi dem, vi presenterar oss och de sig. En blandning av unga, gamla, män och kvinnor. De känner fåraherden väl och vi börja följa fåren till betesmarkerna. Väl framme så pratar jag med flera för att få svar på mina frågor. Jag pratar med en deltagare från Jerusalem som deltagit i några år. Personen vill inte att jag tar hens namn eller bild, men berättar gärna hur hen tänker. Personen är mot ockupationen utav oro för sina barnbarn, ockupationen är ett hot mot deras framtid. Jag frågar varför hen valt att delta i Ta’ayush och ta sig hit till Västbanken för att hjälpa till? Tydligen så var det för några år sedan som hen först deltog i en demonstration mot vräkningen av tre palestinska familjer i östra Jerusalem som hen valde att engagera sig och har sedan dess varit aktiv i rörelsen.
– När man ser en orättvisa, så antingen så tränger man undan det och går vidare med sitt liv, eller så gör man någonting.
Jag pratar med några av de andra deltagarna från Ta’ayush. De är helt vanliga människor. Vanliga jobb, vanliga intressen. Vardagliga. Lite tråkiga till och med. Som jag, som människorna jag möter på Västbanken och hemma i Umeå. Inte hjältarna fulla av mod och eld, men i mina ögon så är det ännu mer uppmuntrande. Motståndet mot ockupationen finns bland helt vanliga människor på båda sidor av gränsen mellan Palestina och Israel kallas. Det krävs inga superhjältar. Viljan finns överallt.
Herdarna vallar sina får runt betesmarkerna kring Metzpe Yair och idag inträffar inga trakasserier och soldaterna är också lugna. Efter någon timme så kommer en grupp barn med sina föräldrar från Shi´b al-Butum för att delta. Det blir plötslig en nästan festlig stämning och de palestinska barnen vill veta allt och pratar till och med med soldaterna. En av byborna brygger kaffe över en eld och bjuder oss och deltagarna från Ta’ayush. Vi småpratar och inser att en av kvinnorna från Ta’ayush faktiskt har varit i min hemstad Umeå. Vi pratar om det och skrattar lite. Barnen leker. Fåren bräker.
Helt vanliga människor.
