Jag träffar Kholoud Ajarma i Lajee Center i Aida flyktingläger i Betlehem. Hon är född 1986 i lägret som den yngsta av 13 syskon. Hennes föräldrar kom hit som barn tillsammans med sina föräldrar De flydde i samband med kriget 1948 och de har bott i lägret sedan dess. Hon har gått i skola i flyktinglägret och tog sedan examen på Betlehems universitet. Men hon har bott kvar i lägret och nu arbetar hon som volontär.
Det började med att hon redan i tidiga tonår gick till biblioteket i lägret. Där kunde hon läsa och en av hennes bröder lärde henne att använda en dator. Hon började undervisa andra barn och upptäckte att det var roligt att lära andra. Hon tar mycket ansvar och tycker om att göra det. Hon är intensiv och talar med glädje och stolthet om sitt arbete.
Framför allt arbetar hon med barnen. ”De är vår framtid, de måsta bli starka och klara av mycket”. Ett av projekten i lägret växte fram ur en resa man gjorde. Med hjälp av internationella kontakter lyckades man få tillstånd att ta med sig några av barnen till havet. Det blev en fantastisk dag. När barnen fick frågan vart de ville resa nästa gång, svarade de att de ville resa till sina byar, de byar som deras far- och morföräldrar flytt ifrån. Barnen intervjuade sina far- eller morföräldrar om livet i byn de kom ifrån. De lärde sig fotografera.
En spännande väntan följde om de skulle få tillstånd. Med hjälp av internationella kontakter lyckades det. Resan gick till tio byar. Åtta av dem var rivna, men de hittade ruinerna av de gamla husen. De två övriga byarna var bebodda av israeler, inga palestinier fanns kvar. Den fullständiga berättelsen om den här resan finns i en bok, Dreams of Home[i] , med de intervjuer barnen gjort, bilderna de tagit och deras egna kommentarer.
En av pojkarna, Ahmad Ibrahim Al-Aaraj, då 15 år, hade med sig en flaska vatten från byn, som hans farfar önskat. Han ville än en gång smaka det vattnet, rena sig och be. ”Sedan bryr jag mig inte om om ifall jag dör”, hade han sagt till sitt barnbarn. Ahmad skriver:
– Besöket gav nytt liv till mina trötta känslor och gav kraft åt mitt hopp att vi kommer att återvända. Jag drack vatten från En Al Hanieh, samma källa som mina farföräldrar drack ur en dag. Jag åt från det stora fikonträdet som planterats av min farfars far. Jag kommer aldrig att glömma detta. Jag fyllde en flaska med vatten och gav till min farfar, Abu Fahmi, han var mycket glad och rörd. Jag kände mig stolt och sa till mig själv: hur kunde han bära all smärta att vara flykting i ett läger som ligger bara fem kilometer från Al Walaja.[ii]
