Herdinnorna som utmanar patriarkerna på Västbanken

I byn Kisan vallar herdinnor sina getter varje morgon klockan 6.30. Deras handling utmanar traditionella könsroller, men de utgör även ett motstånd mot ockupationsmakten.

Enligt kristen tro kom änglar till Herdarnas äng¹ i utkanten av Betlehem för att utropa Jesus födelse inför herdarna som verkade där². En grekisk-ortodox kyrka, byggd runt år 320, ligger ovanpå grottor där herdarna, enligt traditionen, ska ha vallat sina djur. Över tvåtusen år senare står jag och mina följeslagarkollegor i byn Kisan, ett par minuters bilresa från Herdarnas äng, tillsammans med tre kvinnliga herdinnor och spanar på de betande getterna.

Vi ser ut över de runda bergskullar som sträcker sig flera mil bort över det sepiatonade landskapet. Borta i horisonten speglas Döda havet av morgonljuset. Getterna ger ifrån sig nysande ljud och äter på torra taggbuskar. Herdinnorna, klädda i långa kjolar, hattar och klackade skor, ger direktiv till getterna genom hyschande ljud. Morgonstunden bland herdinnorna och getterna är nästintill en magisk upplevelse. I min fantasi föreställer jag mig att det var så här det såg ut när herdarna fick nyheten om Jesus födelse.

Under ett samtal med Samaher, en av herdinnorna, blir jag nästan skamsen för min romantiserande bild av morgonvallningen. Jag ser ett vackert landskap framför mig – Samaher ser konfiskerad mark. Sabah, en engagerad byrådsmedlem som följer med oss på morgonen, översätter:

– Ibland när ni [följeslagare] har möjlighet att vila under vallningen så tänker ni på soluppgången och det vackra landskapet. Men när herdinnorna ser ut över fältet så har de hela tiden en ledsam känsla inombords för de ser enbart konfiskerad mark. Hela tiden tänker de på detta. Du vet, när du ser din mark konfiskerad så inbringar inte soluppgången någon kärlek för allt det här är inte längre vårt. Det är ockupationens.

Betande getter under morgonvallningen. I bakgrunden syns en av bosättningarna i området. Foto: Sandra

Samaher har rätt – ockupationen är ständigt påtaglig. Bredvid bergsutsikten syns två bosättningar och längs vägen passerar en militärjeep förbi. Jag, mina följeslagarkollegor och herdinnorna kikar konstant över våra axlar för att se om militären kommer överraska oss bakom kullarna. Vi är i sådana fall redo att dra oss tillbaka för att undvika att militären stoppar vallningen för herdinnorna. Min romantiserade bild av landskapet kraschar omedelbart i och med Samahers replik.

Kisan har blivit kallad för en växande oroshärd då utvecklingen i byn har blivit allt försämrad – och förväntas – bli allt värre. Byn ligger mitt emellan två israeliska bosättningar, som kontinuerligt expanderar sina markområden. Bosättarvåld och trakasserier är vanligt förekommande där både människor och djur har kommit till skada³. Militären har även en stor närvaro i området. De säger till herdinnorna att inte valla på, enligt dem, den israeliska sidan. Trots hotet väljer herdinnorna att varje dag valla sina getter för att markera sin ursprungliga mark.

Karta över Kisan. Tusentals dunams⁴ som sträcker sig ända till Döda havet har blivit konfiskerade genom åren. Källa: Applied Research Institute – Jerusalem (2010).

Jordbruk är en mycket viktig inkomstkälla i Kisan då mer än 80 procent av byborna arbetar inom denna sektor⁵.Vallning av djur är ett traditionellt manligt yrke, men här har kvinnor haft denna roll sedan flera årtionden tillbaka och det är inte något som längre ifrågasätts i byn. Kvinnorna började ta sig an rollen när männen letade arbete eller arbetade i Jerusalem och kvinnorna behövde hjälpa familjen ekonomiskt. En annan anledning är att det är större risk för män att bli fängslade och om det sker måste kvinnorna ta över familjens försörjning.

För Samaher fick hon ansvar för getterna i tidig ålder. Hon var duktig i skolan, men hennes familj hade inte råd att låta henne vidareutbildas, vilket gjorde att hon började hjälpa till med vallningen. Idag har getterna en mycket stor betydelse för henne:

– Getterna är en del av min själ, säger hon.

I Kisan har herdarna och herdinnorna cirka 2 200 getter sammanlagt. Getterna producerar råvaror som de säljer vidare. Foto: Sandra.

Genom sitt arbete kan herdinnorna producera smör, ost och yoghurt som de framställer i sina hem och sedan säljer vidare till lokala försäljare i Betlehem. Det genererar inte en stor inkomst, men för herdinnorna innebär det ekonomisk frigörelse. Samaher kan idag finansiera skolgången för sina åtta barn och ge dem utbildning – något som hon själv aldrig fick möjlighet till som barn.

Att valla getterna ses även som en politisk handling. De 15 herdinnorna i byn känner väl till sina mänskliga rättigheter och rätten till sin mark. För dem är den palestinska marken en stolthet som de måste skydda, även om de dag efter dag blir förvisade av militär och bosättare. Sabah och herdinnorna hoppas kunna forma en förening tillsammans för att stötta deras arbete och kollektivt agera mot ockupationen.

– Vi måste rädda vår mark, säger Sabah, samtidigt som hon slår näven i bordet och tittar mig och min följeslagarkollega djupt i ögonen.

Det här är en fråga de tar på största allvar.

Samaher och Sabah pratar ivrigt vidare om sina framtidsplaner. De ser ett stort behov av att kvinnorna i byn ska kunna avsluta sina utbildningar och därmed få fler jobbmöjligheter som inte enbart innebär att vara herdinna. De pratar om workshops för kvinnorna att lära sig mer om djurhållning, men även om lektioner i engelska och hebreiska för att på så sätt kunna kommunicera med militären och bosättare och bättre kunna stå upp för sina rättigheter.

Kvinnors möjligheter till ekonomiska och landsägande rättigheter begränsas i och med det våld från bosättare och militär som har utvecklats med ockupationen. I Kisan gör matriarkerna på landsbygden allt för att ta kommandot för sin egen frigörelse genom solidaritet gentemot varandra.