Palestina har en svag ekonomi och hög arbetslöshet. Men samtidigt är det ett rikt land med stor potential. Jag har försökt ta reda på varför utvecklingen inte går framåt i högre takt.
Palestinas jord är bördig, vattnet har hög kvalitet [1] och här produceras grödor som bananer, avokado, apelsiner, mango, dadlar och oliver. ”Det måste finnas goda möjligheter att exportera”, tänker jag. Men när jag frågar människor här så förstår jag varför exporten, trots tillgången, är begränsad.
”Det är inte lätt att sälja palestinska produkter. Israel försenar utskeppningen. Det skadar Gaza mest, som tidigare exporterade jordgubbar och blommor via hamnen, eftersom de är färskvaror. Men även gällande tvål och olivolja från Nablus på Västbanken blir det problem för europeiska importföretag vid förseningar”, säger Hakim Sabbah som arbetar på organisationen Project Hope i Nablus.
”Jag är väldigt orolig nu”, berättar en palestinsk lantbrukare som jag träffar i jordbruksgrinden vid byn Far’un utanför staden Tulkarem på norra Västbanken under början av höstens olivskörd. Han har mycket mark med olivträd i sömzonen, området mellan den officiella gränsen mellan Israel och Västbanken (den så kallade gröna linjen) och muren, som är byggd på palestinsk mark. Lantbrukaren behöver arbetare som hjälper honom att skörda oliverna. Men extra arbetare kräver extra tillstånd för att passera muren, och när jag pratade med mannen hade han ännu inte fått tillstånd för någon av sina arbetare.
”Det är lättare för israeler att exportera och importera än för palestinier”, säger Hassan Ibrahim som jobbar på handelskammaren i Tulkarem.
Samma hinder för export av produkter från Palestina gäller också för import till Västbanken. Hassan Ibrahim berättar att han behövde importera produkter till Västbanken. Det slutade med att produkterna han importerade stoppades i den israeliska hamnen och skickades tillbaka på grund av ”säkerhetsskäl”. Ett riskabelt men vanligt sätt att undvika sådana problem är att importera produkter i ett judiskt- israeliskt namn istället för i ett palestinskt. Då blir det inga förseningar i hamnen och produkterna kommer fram, hävdar Hassan Ibrahim.
Mohammad Awartani, som arbetar med utlandsrelationer på Handelskammaren, berättar att det skulle kunna finnas bra förutsättningar för utländska företag att etablera nya företag och fabriker i Palestina. Västbanken är nära Israel, som är en stor marknad, nära till exporthamnar som den i Haifa, och det finns billig arbetskraft. Men trots försök att locka företag från andra stater, som Turkiet, att investera i Palestina så händer ingenting. Mohammad Awartani säger att han förstår de utländska företagen.
”Vilket företag vill investera med sådana här risker?”, undrar han.
En annan dag träffar jag Amer Nour som arbetar för Palestinska myndigheten, Ministeriet för planering och administrativ utveckling, i Ramallah.
”Vilka hinder finns det för utveckling i Palestina?” frågar jag. Han berättar, som de andra jag talat med, om förseningar i hamnen i Haifa och om höga hamnavgifter.
Att Israels ockupation och restriktioner innebär hinder för handel är något som den svenska regeringen också beskriver. [2] Den palestinska ekonomin och politiken lider också av korruption. Detta tillsammans med israeliska restriktioner och byråkratiska hinder, har hämmat den palestinska ekonomin. [3] Den palestinska myndighetens svaga ekonomi och beroende av bistånd är faktorer som försvårar statsbyggande. [4]
”Vi behöver inte mer mark och mer vatten. Men vi behöver tillgång till vårt land och vårt vatten”, säger Amer Nour. Vattenfördelningen mellan israeler och palestinier är ojämlik. Medan israeler tar ut 86% av vattenresurserna i bergsakvifern (som är den huvudsakliga vattenkällan för palestinier på Västbanken) kan palestinierna bara ta ut 14%. [5][6] Den genomsnittliga israeliska bosättaren på Västbanken använder sex gånger mer vatten än den genomsnittliga palestiniern. [7] Bosättare som bor i Jordandalen, där odling kräver omfattande bevattning, använder i genomsnitt tio gånger mer vatten. [8]
Bosättningarna har också konfiskerat palestinsk mark som de odlar på. Bosättningarna har kontroll över 42% av Västbankens mark. [9] EU:s import av jordbruksprodukter från israeliska bosättningar är 15 gånger större än importen från palestinier. [10] I dag finns det ingen märkning av bosättarprodukter i Sverige så om man ser en vara i butiken där det står ursprungland Israel kan man inte veta om det är från Israel eller från ockuperad mark. I Storbritannien och Danmark har de infört riktlinjer för att kunna märka bosättarprodukter så att den informationen ska finnas i affären. I Sverige arbetar Svenska kyrkan, Diakonia och flera andra för att en sådan märkning ska införas i Sverige. [11] Det är ett första steg men många organisationer och trossamfund menar att det i förlängningen behövs ett förbud mot bosättarprodukter. [12][13].
Jag har också sett ljusglimtar! För några veckor sen besökte jag företaget Canaan Fair Trade som ligger i Jenin. [14] Företaget säljer flera olika produkter men fokus ligger på olivolja. De köper olivolja från kooperativ av bönder och säljer det vidare till den världsvida marknaden. Företaget bekräftar de hinder för export som andra har berättat för mig. Muren orsakar stora problem och de får betala extra containeravgifter. [15] Men det är ockupationen som är det stora problemet. Bönderna kommer inte åt sina olivträd på grund av muren och bosättningarna som konfiskerat deras mark.
Så ja, det skulle finnas goda förutsättningar för Palestina att exportera och bygga en livskraftig ekonomi. Men så länge ockupationen kvarstår med muren, konfiskeringen av mark, den ojämnlika vattenfördelningen och problemen i militära vägspärrar och hamnen, kommer det vara svårt för Palestina att få en ekonomisk utveckling.
Bilder
1. Min följeslagarkollega Meike vid jordbruksgrinden vid Far’un. Denna morgon var soldaterna försenade i mer än en timme vilket innebar en timme mindre arbete för lantbrukarna. Foto: Samuel Skånberg
2. Jag står utanför Canaan Fair Trade, företaget som exporterar olivolja från kooperativ i Palestina till världsmarknaden. Foto: EAPPI
