Palestinier på Västbanken som bor i område C [1] på Västbanken är ofta speciellt utsatta för trakasserier och påtryckningar och den här texten handlar om när en familj tvingades överge sitt hem i dalgången Qawawis på Västbanken.
På en av sluttningarna i dalgången Qawawis finns ett hus, ett hem, som står ensamt. Dalgången Qawawis som huset ligger i är del av område C och palestinierna som bor här vet att risken att deras hem rivs och förstörs av israeliska myndigheter är stor [2], så få vågar bygga hus utan måste bo i förstärkta tält, skjul och grottor. Därför är det ovanligt att se hus i det här området.
Redan första gången vi såg huset så hade jag frågor. Hur kommer det sig att det huset är oskadat? Vem bor där? Jag frågade runt bland våra kontakter. Huset är gammalt, väldigt gammalt berättar vår förare och det är också därför det inte är drabbat av de rivningar som i stort sett alla andra palestinska byggnader och strukturer i området drabbats eller hotas av. Det är helt enkelt såpass gammalt att det fanns där innan ockupationen, men vår förare vet inte exakt hur gammalt. Men däremot vet han att det ägs av en palestinsk familj och att och det att det idag hyrs av en NGO. [3]
Det är en del av svaret, men inte hela. Huset är vackert och ett av få hus som inte är under rivningshot, varför skulle de palestinska ägarna inte bo där själva? Om det är någonting vi har sett hittills är det att palestinierna i området är villiga att försvara sin rätt och sina möjligheter att bo kvar på sin mark så länge de orkar. Så varför är de inte kvar? Vad har hänt?
Vi har redan lärt känna en del av människorna som bor i den här dalgången så jag börjar med att fråga där. En man som vi träffat förut heter Jibrin. [4] Han är en fåraherde och har bott med sin familj i området i och kring dalgången hela sitt liv. Jibrin berättar att 2008 var huset tomt i en period, Jibrin vet inte riktigt varför ägaren inte bodde där just då, men historien om huset i Qawawis börjar när en israelisk man flyttar in i huset. I den här texten kommer jag att kalla den palestinske ägaren för Mikael. Mikael heter egentligen någonting annat. [5]
Den israeliske mannen frågade inte om tillåtelse utan en dag flyttade han helt enkelt in berättar Jibrin. Mikael, ägaren, försökte få mannen att lämna huset men utan framgång. Område C är inte en laglös plats utan israelisk lag gäller och Mikael gjorde en polisanmälan hos den israeliska polisen. Mikael har ägandeintyg och dokument som bevisar att han äger marken och huset som han visade för polisen. Inom några dagar meddelade polisen att de erkänner hans äganderätt av huset och marken.
Nu, berättar Jibrin, började de verkliga problem. När polisen anländer vid huset är det tomt. Mannen har försvunnit från platsen och polisen hittar honom inte. Till slut lämnar polisen platsen. Mannen återvänder till huset, den här gången eskorterad av soldater från israeliska armén. Mikael kontaktar polisen igen för att berätta vad som hänt. Polisen återvänder någon dag senare för att återigen försöka kasta ut mannen, men samma historia upprepas flera gånger under några veckors tid. De boende i dalen organiserar en demonstration vid huset för att visa sitt missnöje. Soldater från den israeliska armén anländer och upplöser demonstrationen. Till slut får polisen tag i mannen och de beordrar honom att lämna huset.
Nästa dag lämnar mannen huset och Mikael och hans familj och flyttar in. De vill inte ta några chanser den här gången. Det går några dagar men en natt så väcks de av oljud utanför. Bosättare från den israeliska bosättningen Susiya har samlats utanför. De är arga för att den israeliske mannen tvingats från huset och bosättarna har eskort av israeliska soldater. Mikael och hans familj är rädda, det är mitt i natten och bosättarna är arga och vägrar lämna platsen. Mikael ber soldaterna att skingra bosättarna eller åtminstone skydda honom och hans familj. Soldaterna vägrar. Mikael ringer israeliska polisen. De anländer tillslut och han ber dem att skingra bosättarna. Polisen säger till Mikael att det bästa han och familjen kan göra är att lämna huset, ”det blir minst problem så”. Inte heller skingrar de bosättarna. Mikael och hans familj lämnar huset kort därefter. De vågar inte stanna.
I slutändan så väljer Mikael att hyra ut huset. Hade de lämnat huset tomt, så hade risken funnits att de israeliska myndigheterna skulle omvandla marken till statlig mark [6] och sedan lämna ut den till bosättare. Så nu hyrs huset av en NGO. De tar väl hand om huset och arbetar för att stödja andra palestinska familjer i området. Men Mikaels familj tvingades bort från sitt hem och kan ännu inte återvända. Det är de som hör hemma i där. Det är deras hem. De är inte ensamma eller unika. Varje raserat eller övergivet hem vi ser här är som ett ärr. Ett ärr från händelser som tvingat familjer att överge sina hem och som gör att de inte vågar återvända. Västbanken är full av sådana ärr. Risken att tvingas fly eller överge sitt hem är ständigt närvarande för familjer i område C. Sådan är vardagen.
