En mil sydost om Nablus ligger en liten by med ungefär 100 invånare. Byn Yanoun ligger halvvägs upp på en kulle och är omgiven av blommande mandelträd, tusenåriga olivträd, och betesmark för får och getter. Vattnet här kommer från en källa och sägs vara Västbankens bästa dricksvatten. Åt öster ser man under klara dagar tvärs över Jordandalen till bergen i Jordanien. Vägen slutar dessutom i Yanoun, vilket gör att här finns ett lugn som genomsyrar invånarna och omgivningen. Vid första anblick skulle det här kunna vara himmelriket på jorden. Men en titt på kullarna runtomkring gör att man snabbt upptäcker byggnader som definitivt inte hör till byn.
Sedan sexdagarskriget 1967 har Israel ockuperat Västbanken, Gazaremsan och Golanhöjderna. Eftersom det rör sig om en ockupation finns det vissa internationella lagar som gäller för territorierna. Enligt den fjärde Genevekonventionen får den ockuperande makten inte förflytta sin egen civilbefolkning in på det ockuperade området. Ockupationsmakten är dessutom ansvarig för bland annat säkerhet, utbildning och försörjning för folk i de ockuperade områdena.[1]
Sedan början av 1970-talet har Israel byggt ett antal bosättningar i de ockuperade områdena, och dessa är således olagliga enligt internationell rätt. I och med Osloavtalet från 1993 har antalet bosättningar inte ökat i samma utsträckning som tidigare, men de bosättningar som finns har vuxit i storlek och det har byggts fler och fler så kallade utposter runt dessa bosättningar.[2] Det är sådana utposter med utkikstorn som man ser på kullarna runt Yanoun. En dag 1996 såg en herde som var ute med sina får en främling närma sig. Han trodde det var någon från grannbyn så han gick fram för att bjuda på en cigarett, men blev i stället nedslagen med sin egen vandringsstav. Han lämnades blind på ett öga och med flera frakturer.[3]
Från den dagen förändrades livet för Yanounborna. Halvvägs till Nablus ligger bosättningen Itamar och det var därifrån bosättare nu började komma för att trakassera byborna. Våldet ökade för varje månad. Män slogs blodiga inför sina familjer och kvinnor och barn hotades med automatvapen. Får höggs ihjäl och deras inälvor revs ur. Generatorn som förser byn med el och som driver pumparna som pumpar upp vattnet från källan slogs sönder. En dag badade några bosättare tillsammans med deras hund i vattenreservoaren. Odlingsmark konfiskerades och olivträd stals.[4] Efter hot om att alla skulle dödas om de inte hade försvunnit före nästa lördag lämnade i princip hela byn sina hem den 18 oktober 2002 för att flytta in i grannstaden Aqraba.
Det var första gången sedan 1967 som israeler lyckats fördriva ett helt palestinskt samhälle.[5] Och äntligen reagerade omvärlden. Flera internationella medier rapporterade om händelsen och nästan omedelbart började olika organisationer engagera sig. Israeliska och internationella fredsaktivister begav sig till Yanoun och erbjöd byborna skydd om de ville återvända till sin by. Och visst ville de helst bo där de alltid bott och bruka den mark som är deras. Till en början fortsatte mycket av våldet och till och med ett par utländska pensionärer som följde några av bönderna ute på fältet blev attackerade och nerslagna av bosättare.[6] Den israeliska militären har till uppgift att skydda bosättare och gör därför inte mycket för att gripa in, och den israeliska polisen syns överhuvudtaget mycket sällan till.
Sedan september 2003 finns Ekumeniska Följeslagarprogrammet, som jag tillhör, närvarande i byn dygnet runt. Och även om det numera är relativt lugnt i byn är det mycket som aldrig blivit sig likt igen. Det mesta av olivlundarna tillhör numera bosättarna. Den försäljning och export av olivolja, oliver och olivtvål som Yanoun en gång var känt för har blivit omöjlig av ockupationens alla vägspärrar där människor och varor hindras från att röra sig fritt. Runt de utposter som nu byggts på kullarna runt Yanoun finns det nu också synliga och osynliga säkerhetszoner som byborna inte får passera ens med sina fårhjordar, så betesmarkerna har minimerats.
Sedan trakasserierna började har ingen Yanounbo skadat en enda bosättare.[7] En herde har till och med erbjudit en kopp te som ett totalt icke-våldslikt försök till dialog. (Det lyckades inte.) Medan jag skriver dessa rader har solen gått ner och byborna har gått och lagt sig, men från två av kullarna lyser starka strålkastare ner mot byn för att bosättarna ska kunna bevaka Yanoun även nattetid. Under dagen idag har bosättare återigen vandrat genom byn med automatvapen hängande på ryggen. Vår närvaro där vi observerar, fotograferar och rapporterar vad vi ser förhindrar för det mesta att de tillgriper våld. Men det kommer komma en dag då vi inte längre kan vara här. Konstant internationell närvaro är inte en hållbar lösning för Yanoun, och det vet byborna. Risken är överhängande att den dag vi försvinner härifrån försvinner även Yanoun för gott.
