Kvinnorna vill dela med sig av sina berättelser till dig. Här kommer fler kvinnliga röster att lyssna till från ett ockuperat Palestina.
— Vi vill berätta om de personliga historierna som inte hörs. Om hur ockupationen drabbar kvinnorna.
Salwa, Women’s Centre for Legal Aid and Counselling (WCLAC).
Jag träffar Salwa och Rawan som arbetar med påverkansarbete på den palestinska organisationen WCLAC i Ramallah. Genom deras hemsida och arbete sprider de historier som de samlar på organisationens hemsida. [1] De säger att sådant som nattliga räder av den israeliska militären inte når medias uppmärksamhet men att det påverkar kvinnors dagliga liv. De kan inte sova, barnen kan inte studera. Det är deras hem som blir en enda röra när soldaterna kommer och det är kvinnorna som gör i ordning efter.
Salwa menar att de nattliga räderna är ett sätt för Israel att hävda sin makt, göra människorna rädda och kväva motståndet mot ockupationen. [2]
I Jeriko möter jag många kvinnor på kvinnocentret i flyktinglägret Aqbat Jaber. Jag pratar speciellt mycket med Oroba och Nihaya. De är ivriga att berätta om vad de har varit med om. Om deras psykiska sår som de arbetar med dagligen genom aktiviteter i kvinnocentret och genom att umgås väldigt ofta. De berättar även om hur de har hanterat det. Genom kvinnocentret arbetar de med catering, driver ett hostel och håller i, samt går på, workshops som stärker dem. De lär sig nya saker själva samt lär ut nya saker till kvinnorna i flyktinglägret. Nihaya driver sin egen affär i flyktinglägret. Kvinnor kommer och gör beställningar, smycken, klänningar och väskor. Hon visar stolt upp sina broderier. Hon var tvungen att hjälpa till att försörja familjen. Hennes pappa gick bort tidigt och hennes bröder sattes alla tre i israeliskt fängelse. Hon valde att göra något positivt, lärde sig brodera och lyckades öppna en egen affär i somras. Affären är en mötespunkt, ett sätt för henne att utöva sina intressen för palestinsk kultur och att göra affärer förstås. Hon har lyckats vända det negativa till något positivt och är en förebild för andra kvinnor och män.
Det de helst vill berätta om förutom brist på vatten, bostäder och den ekonomiska utsattheten och hur alla män omkring dem satts i fängelse är de nattliga räderna.
Oroba berättar när israelisk militär kom hem till henne mitt i natten för fem månader sedan.
— Jag vaknade av att det bankade hårt på dörren, de bankade med sina vapen.
Hon for upp och gick ner från husets första våning. Hon berättar att hon på grund av rädslan hon kände inte visste vilket språk soldaten pratade och hon minns knappt själv vilket språk hon använde sig av. Hon bad om att få klä på sig lite bara och öppnade sedan försiktigt dörren. Han beordrade henne att tända lamporna. Oroba förstod honom på något vis när han viftade med händer. De hade även med sig en hund och det tyckte hon var det värsta. Oroba berättar att de använder hunden för att genomsöka hela huset. Allt vändes upp och ner. Hon sluter ögonlocken och klappar med händerna på sitt bröst och nickar medan hon berättar. Hon var rädd för sina barn på ovanvåningen och bad soldaterna att låta dem vara. De sa till henne att följa med medan de genomsökte huset och att om hon hade guld och pengar att hon genast skulle ta fram dem. Soldaterna lovade henne att inte ta något, men de ville se allt.
Innan de gick filmade de hennes son som är i tonåren. Han var tvungen att ange ålder och namn medan de filmade honom.
Likt andra mödrar jag träffar är hon orolig för sina barn, huruvida de kommer hem säkra om kvällarna, om de kommer kunna skaffa jobb trots hög utbildning, vart de ska kunna hitta bostad och om de kommer att arresteras mitt i natten. Gripanden under nattliga räder är vanligt och barn blir ofta gripna. Enligt Defence for Children International (DCI) är det ett långvarigt trauma för barn. Det strider mot bland annat tredje artikel i barnkonventionen som bland annat menar att barnets bästa ska prioriteras och att gripanden ska var det sista alternativet. [3]
Hanan som vi möter på den palestinska organisationen Addameer berättar att Israel har två olika legala system. [4] Alla palestinier som anhålls förs inför militärdomstol. De nattliga räderna är ett av de övriga sätten att kontrollera och skrämma palestinier att samla sig emot ockupationsmakten menar hon. [5]
”On 7 June 1967 the new Israeli occupying forces in the West Bank issued Military proclamation No. 1. It justified itself with the words ‘in the interests of security and public order’. Since that time, the Israeli authorities have issued over 2,500 such military orders, with enormous impact on Palestinian life.” [6].
Detta leder till diskriminerande lagar specifikt mot palestinier. Hanan menar att alla folksamlingar med över 10 personer anses olagliga och att alla politiska partier, inklusive den palestinska presidentens parti är enligt Israel olagliga enligt ovan nämnda militärorder. Hon berättar även att 20 % av den palestinska befolkningen, 800 000 personer har arresterats sedan 1967. [7]
Hanan understryker att det är den högsta siffran i världen. Självklart påverkar detta palestinska samhället, fortsätter hon. Ockupationen påverkar därför också kvinnor väldigt negativt och försvårar en utveckling mot ett jämställdhet samhälle. Ockupationen måste upphöra, speciellt för alla kvinnornas skull.
