Bosättarvåld, trakasserier och husrivningar är vardag för många människor på södra Västbanken. Människor vi möter vittnar om en förödande utveckling och samtidigt som vi följeslagare letar febrilt efter hoppet, känner vi en stor oro inför framtiden.
Min tid som följeslagare i South Hebron Hills närmar sig sitt slut. Jag känner en stor tacksamhet över att ha haft möjligheten att få vara en liten del av det viktiga arbete som jag är övertygad om att internationell närvaro bidrar med. Enligt de människor vi möter i vårt dagliga arbete är svaren samstämmiga på frågan om den preventiva närvaron spelar roll. De säger alla att den är helt avgörande för att de ska ha möjlighet att valla sina får, i vissa fall låta sina barn gå till skolan och för att känna någon form av trygghet i all ovisshet inför framtiden.
De israeliska fredsaktivistgrupperna Ta’ayush och Center for Jewish Nonviolence verkar i samma område, flera av dem har arbetat under längre tid och några av dem är precis som vi följeslagare på plats under tre månader 1Taayush
Center for Jewish Nonviolence – CJNV brings Jewish activists from around the world to Israel/Palestine to join in Palestinian-led nonviolent civil resistance to occupation, apartheid, and displacement. . . Vi samtalar med representanter från organisationerna och även de är överens om att läget generellt har förändrats i en negativ riktning. De säger bland annat att trakasserier och våld från bosättare har ökat men också att hotet mot fredsaktivister har förändrats och att detta i förlängningen kan innebära att den internationella närvaron i området minskar.
– Det enda som kan komma att förändra nuvarande politik och få ett slut på ockupationen, är ökade internationella påtryckningar, säger Guy från den israeliska fredsaktivistgruppen Ta’ayush.
Vi träffar också Hamdan Mohamad Ball en palestinsk fredsaktivist och fotograf som är född och uppvuxen i byn Susiya i South Hebron Hills. Hamdan berättar att han redan som liten hade en dröm om att bli fotograf.
– Men jag hade aldrig en dröm om att fotografera husrivningar och bosättarvåld som jag gör nu, säger Hamdan.
Enligt Hamdan försöker han ändå fokusera på hoppet om en ljusare framtid och säger att för honom handlar hoppet framför allt om att det går att förändra framtiden.
En kvinna vi regelbundet har besökt under min tid som följeslagare är Shadi och hennes familj i byn Shi´b al-Butum. Hon symboliserar på så många sätt hoppet för mig och hon är en av de modigaste människorna jag mött. Hennes familj har de senaste åren varit utsatta för otaliga trakasserier från bosättare, och för några veckor sedan kom bosättare till familjens mark och tände eld på några av familjens ägodelar sent på kvällen när Shadi var ensam på gården. Trots detta vägrar Shadi och hennes familj att ge upp.
För mig är hoppet allt det engagemang jag möter både från familjerna i byarna och de starka individerna som Shadi men också från de israeliska fredsaktivisternas arbete och andra organisationer som verkar på plats. Samtidigt som den internationella närvaron är sårbar är den också stark, och den precis som modet är det som får mig att fortsätta tro på hoppet efter mina månader här i South Hebron Hills. Alla dessa modiga människor som på båda sidor varje dag står ut och kämpar mot ockupationens konsekvenser, men som ändå vågar hoppas på en fredlig framtid. De blir för mig hoppet personifierade och deras mod kommer jag alltid att bära med mig.
- 1
