Yanoun är en liten by på östra Västbanken, strax utanför Nablus och ungefär 45 minuters bilfärd från Ramallah. Byn är egentligen två små byar, övre och nedre Yanoun. Det är det närmaste en idyll man skulle kunna komma. Om det inte vore för vetskapen om byns historia.
Utsikt från övre Yanoun. Bosättarna har byggt sina hus uppe på backarna som omgärdar Yanoun. Foto P-A EdénI övre Yanoun bor det ungefär 80 personer, något fler än i nedre. De flesta av familjerna livnär sig på jordbruk. Yanoun där vi följeslagare bor ligger i en sluttning som omgärdas av backar och nedanför byn breder ett typiskt Västbankslandskap ut sig, med öppna fält och glesa olivträdsodlingar.
På eftermiddagarna kan man se fåraherdar driva sina djur tillbaka till byn från betena. Det är en stillsam och tyst plats. De olika djuren låter emellanåt. Fåren bräker, tupparna gal, hönsen kacklar. Annars inga ljud alls. Ingen trafik och inga människoröster. Det är väldigt stilla.
Det som ändå stör den så idylliska bilden är vetskapen om den israeliska bosättningen Itamar. Den ligger en bit bortanför backkrönen, ovanför Yanoun. Några av bosättningens utposter syns från Yanoun. Varhelst man i byn vänder sig och tittar uppåt ser man bosättningens hus. Eller delar av dem.
Själv har jag aldrig sett några människor där uppe och vid bara några enstaka tillfällen har jag mött bosättarna på vägen utanför Yanoun. I månader har det varit lugnt och inga bosättare har närmat sig eller varit i byn.
Så har det inte alltid varit. Bara i några månader. Innan dess har byborna i Yanoun i åratal trakasserats av bosättarna. Berättelserna om det är ändlösa. Jag frågade en person som bor i byn vad han tror att de vill, varför har de trakasserat byborna i Yanoun i alla dess år? Och han svarar:
– För att de vill att Yanoun ska utrymmas!
Yanoun ligger i vägen och omöjliggör för Itamar att förbindas med med andra bosättningar. Skulle bosättningarna förbindas med varandra skulle de ha tillgång till ännu mer mark. Det är den palestinska mannens hypotes.
Bosättarna trakasserade byborna så till den grad att de år 2002 flyttade ifrån byn. [1] Byn tömdes och stod en tid tom innan byborna återvände och sedan 2003 har Följeslagarprogrammet sänt följeslagare för att utgöra så kallad protective pressence – beskyddande närvaro. Därför ingår det som stående uppgifter att vi följeslagare promenerar i byn, morgon och kväll, för att faktiskt visa att vi är här. Som följeslagare ingriper vi inte och går inte emellan om bosättare till exempel skulle attackera någon i byn. Men vi är här och vi vill att det ska vara känt. Vi kan bevittna, dokumentera och rapportera.
Det som gör bosättningen illegal är ändå inte att den stör idyllen eller att bosättarna skulle bete sig lagstridigt emot byborna i Yanoun. Det som gör bosättningen (liksom alla bosättningar) illegal i formell mening är att det strider mot den artikel 49 i fjärde Genèvekonventionen, som stadgar att en ockupationsmakt inte får bosätta sin egen befolkning på det ockuperade området för att kolonisera det. [2]1
Yanoun är den enda av följeslagarprogrammets placeringar som aldrig stänger så när innevarande team inte är på plats ersätts det av andra, till exempel före detta följeslagare. Så stor beräknas risken vara att bosättarna återvänder med sina trakasserier. Vi lämnar alltså i princip inte heller placeringen helt tom utom för korta stunder, utan huvudprincipen är att någon av oss alltid ska vara kvar i byn.
Det speglar också rädslan hos byborna. De har levt med trakasserierna så länge att några månaders respit inte lugnar dem. Och inte oss heller.
Som ekumeniska följeslagare är vi ändå inte bara i Yanoun. Vi besöker också andra byar, vi följeslår barn och ungdomar på väg till skolan, vi firar mässa med de kristna församlingarna om söndagar, vi stämmer in i de israeliska fredsorganisationernas rop och vi möter olika organisationer som arbetar för fred och en konstruktiv utveckling för länderna och folken. I mina följande reserapporter ska jag återkomma till några av de ämnena och kanske ytterligare andra.
Övre Yanoun. Uppe på back-krönet skymtar bosättarnas byggnader fram. Foto: P-A Edén
