Igår lyckades vi följa med till odlingsmarkerna för andra gången under vår snart tre månaders långa vistelse här. Eftersom det var nya soldater vid jordbruksgrindarna så gjorde vi ett försök. När de frågade vad vi gjorde i Jayyous, svarade vi att vi arbetar för WCC (World Council of Churches). De tittade förvånat och sa, ”Men här finns ju inga kyrkor!” Efter några telefonsamtal och ytterligare frågor fick vi passera, de frågade vänligt om vi visste att grinden stängde igen och öppnade först om några timmar. Vi svarade ”Ja” och traskade raskt bort till traktorn och Abu Azzam som väntade på oss.
En guppig traktortur genom ett svindlande vackert landskap med olivträd, vetefält, rosalila blommor, betande får och plötsligt en obehaglig doft. Abu Azzam, vars familj har varit lantbrukare i flera generationer, pekar på Zufin, en bosättning med cirka tusen innevånare. Deras avloppsvatten går till en liten reningsanläggning men en del släpps ut direkt. Både bosättningen och reningsverket ligger på mark som tillhört Jayyous. Vi kör med traktorn genom de illaluktande pölarna som bildats.
Utanför Jayyous ligger också en stor soptipp som inte längre används. Men soporna och stanken finns kvar, sopor bland annat från bosättningarna. Det byborna är oroliga för är att grundvattnet håller på att bli förorenat p.g.a. soptippen. Grundvattnet används till dricksvatten, främst för innevånarna i Azzoun och Jayyous. Men i detta lilla land är det väl samma grundvatten eller iallafall stor risk att vattnet flyter oberoende av var muren går. Ja, det är många små händelser och berättelser om hur livet påverkas, försvåras och begränsas av ockupationen och muren. Varje liten händelse kanske inte ger svarta rubriker i tidningen men alla små tillsammans borde göra det. Vågar vi se, orkar vi se?
För mig har det varit omtumlande på många sätt att vara här. Jag vet inte hur många gånger jag hört människor säga ”Titta, ser du vad som händer!!” Och jag vet inte vad jag kommer att göra med allt jag sett och hört här. Jag tror att möten mellan människor är viktigt, att våga se lyssna och försöka förstå. Avslutar med en bild från den södra jordbruksgrinden här i Jayyous där Ellen, följeslagare från Norge, pratar med Imm Ammar, en beduinkvinna som bor i sömzonen, det isolerade området här i Jayyous. I bakgrunden en israelisk soldat som pratar med en man från byn som ska passera grinden.
Det här är sista brevet, om ungefär en vecka åker jag hem. Det har känts bra och viktigt att vara här men det ska bli skönt att komma hem. Men en liten del av mig kommer alltid att finnas kvar här, kanske i sömzonen mellan gröna linjen och muren… Tack för att ni läst. Salaam!
