Beduiner på Västbanken får det allt svårare under ockupationen. Vi följer med Ayman och hans bror Diyab och deras får en dag när de blir stoppade av militären utan anledning och rätten till familjens egen mark kränks.
Klockan är 6.30 på morgonen och solen har precis gått upp över bergen i Jordandalen. Vi närmar oss byn Khirbet Samra i Norra Västbanken. Den sista biten fram till byn är vägen så lerig efter nattens regn att vi får gå de sista 300 meterna. Väl framme möter Ayman oss och bjuder in oss för te i huset, som mer eller mindre består av några ihopsatta tält med cementgolv. Ayman och hans familj är beduiner, ett traditionellt nomadfolk, och lever i område C [1]. Det betyder att de inte har tillstånd att bygga några permanenta strukturer även om familjen har levt här i generationer [2].
Syftet med vårt besök är att vi skall följa med dem ut och valla de 250 får som familjen äger. För att fåren skall få tillgång till mat behöver familjen gå till deras mark på andra sidan berget. Där har de mött mycket våld och trakasserier från bosättare och militär. När vi är med minskar det, säger Ayman och fortsätter;
– Då vet de att de har internationella ögon på sig och vågar inte göra vad som helst.
Efter en stunds vandring ser vi några hus på en kulle.
-Det är vår mark, förklarar Ayman, men för ett år sen flyttade en israelisk man in där och startade en så kallad utpost och började bruka marken och bygga hus. Trots att detta är olagligt enligt internationell lag [3].
Sedan dess har Ayman och familjen stött på stora bekymmer. Så även idag. Vi ser en militär jeep åka från den närmaste militärbasen upp till utposten och vidare ner mot oss. Tre soldater kommer fram till oss och förklarar att vi inte får vara här för att det är militärt område. Vi frågar varför och herdarna visar upp papper på att de äger marken. Under tiden kommer en annan bil på vägen, det är den israeliska organisationen Taayush. De hjälper också familjen och stöttar palestinier på Västbanken med deras lagliga rättigheter. ”Är det så här vår demokrati ser ut?!” ropar en av de israeliska männen från Taayush och vänder sig till militären.
-Jag vet, att ni vet, att detta bara är till för att göra livet svårt för palestinierna så att de själva skall välja att flytta härifrån. Det är sorgligt, för ni vet att det är sant och ni gör inget åt det. Och jag vet, för jag har varit i era skor! Mannen fortsätter:
-Hur mycket skada kan två herdar och deras får orsaka? Vad är ni rädda för? Mannen vänder sig till oss och förklarar att han själv har gjort israelisk militärtjänst och sett från insidan hur det går till och vilken skada ockupationen gör.
Det visar sig att militären inte kan bevisa att vi är i militärt område och vi blir till slut släppta. Under tiden har de 250 fåren själva vandrat tillbaka till byn. De hittar alltid vägen hem om vi blir stoppade förklarar Ayman. Ayman tittar på oss och tackar,
-Utan er hade vi blivit arresterade, det blev vi förra veckan. Och när det händer kan vi inte skydda familjen och barnen i byn, de blir enormt utsatta. Vi har inga myndigheter eller lagar på vår sida, trots att vi har alla papper som krävs för att bevisa att vi har rätt att vara här.
När vi kommer tillbaka till byn bjuder familjen oss på te och hembakat bröd och ost. Aymans bror Diyab berättar att för 10 år sen var de många familjer som bodde här,
-Nu är det bara vi kvar, de orkade inte bo kvar under dessa förutsättningar som bara blir värre och värre. Men vi vill inte ge upp, det är vår mark och vår inkomst, vi har ingen annanstans att ta vägen. Vi vill kunna skapa en framtid för våra barn. Ayman flikar in:
-Att ni sprider vår historia utomlands betyder jättemycket för oss, att någon ser och hör vad vi går igenom.