En dag besöker hela Bethlehem teamet flyktinglägret Aida i Bethlehem. Livsvillkoren är svåra men det finns vilja, kreativitet och uthållighet bland de som bor där för att inte förlamas av situationen.
I Bethlehem finns tre av de sammanlagt 59 palestinska flyktingläger under UNRWAs förvaltning. `Azza, Aida och Deheisha flyktingläger bildades efter 1947/48 arabisk-israeliska krig och 700 000 palestiniers fördriving. Med barn, barnbarn och barnbarnsbarn har det blivit mer än 5 millioner palestinska flyktingar varav ungefär 1,5 millioner fortfarande bor i FNs flyktingläger. [1]
Idag går vi alla fyra följeslagare till flyktinglägret Aida. Det grundades 1950 och här bor idag ungefär 5 000 personer på en yta som är mindre än en kvadratkilometer. Det känns som en stadsdel av Bethlehem, fast en väldigt speciell sådan. Här finns inga bilar, knappast gator, utan en labyrint av smala gränder, trappor och små öppna portuppgångar där det springer barn överallt denna tidiga eftermiddag. Husen står tätt, de har två, ibland tre våningar. Vi ska besöka familjen Jameel, men hur ska vi hitta? Det finns inga gatuskyltar och nummer – undrar hur de får sin post? Men det är inga problem, vi bara frågar oss fram. Här verkar alla känna alla.
Både Islam och Ahmed Jameel är födda i Aida flyktingläger men båda deras familjer kommer ursprungligen från Beit Nattif nära Hebron. Det är där de känner att de har sitt hem och dit vill de återvända, fast där finns inget kvar av det som var deras, efter snart 70 år. Familjen har två söner och fyra döttrar. Sonen Muhammad, 16 år gammal, är handikappad sen födseln.
– Vi har tur att det inte är fler söner, eftersom det är ont om plats här och vi får inte bygga ut våra hus. Flickorna lämnar familjen och bor hos deras makars familj, men pojkarna stannar hemma och bildar egna familjer här. Vi har ju redan trångt, men det måste fungera på något sätt, vi lever väldigt nära inpå varandra, berättar Ahmed.
Det blir mer än 20 personer per 100 kvadratmeter, gränder och stigar inräknade. 60 procent av befolkningen är yngre än 15 år här, och arbetslösheten ligger över 60 procent vilket gör att de flesta vistas hemma i lägret under dygnets alla timmar.[2]
En stor väggmålning i formatet tre gånger två meter pryder den annars väldigt kala och sparsamt möblerade lokalen där vi sitter. Där syns ett landskap med höga branta berg, nedanför ett stort vattendrag och ett vackert hus vid dess strand. Det påminner mig om bilder från Kina.
– Vi bad en konstnär att måla detta motiv. Det är som en dröm. Vi hämtar in den stora vida världen till vårt lilla hus här. Undrar om vi eller våra barn någonsin kommer att få chansen att se bergen och havet, säger Ahmed och ber oss att ta plats vid arbetsbordet.
Vi kom för att lära oss palestinsk matlagning med Islam. Matlagning, denna vardagliga syssla har sedan sex år tillbaka blivit en politisk handling med många konsekvenser för henne. Hon förklarar:
– Vi mammor som har handikappade barn ville göra så vi har råd med sjukgymnastik och lärare till barnen. Vi är nu 13 kvinnor som driver projektet Noor, vilket betyder ljus på arabiska. [3] Vi erbjuder matlagningskurser . Våra män var väldigt kritiska först. De ville inte att det ska komma främmande hem till oss. Men vi har ett stort kök här, där 15-20 personer kan laga mat och äta. Vi säljer en kokbok som vi skrivit själva tillsammans och vi träffas ofta för att försöka lösa problem, prata om våra barns utveckling och tänka ut nya idéer.
Islam kommer med lök, blomkål och auberginer som vi börjar skära upp i bitar. Det ska bli vegetarisk Makluba.
– Ordet betyder upp och ner, förklarar hon, för vi kommer att vända på hela rätten och stjälper den på en plåt när vi serverar maträtten.
Vi steker alla grönsaker i majsolja. Hon själv sätter under tiden på ris, kryddar med gurkmeja och bryner små nudlar i en stekpanna vilket ger ytterligare smak och prydnad i riset. Alltihop läggs i en stor kastrull, längst ner grönsakerna, och kokas i en halvtimma på låg värme. Vi har blivit vrålhungriga.
– Det handlar inte bara om matlagning. Vi vill att så många som möjligt ska få veta hur det är att leva under ockupationen, och som flykting här. Speciellt ni som kommer från andra länder, säger Islam, ni kan prata med era regeringar.
Ahmed är stolt över projektet.
– Allt ni ser här har jag installerat själv. Belysning, modern spis med fläkt, bakugnen på gården. Allt funkar, även om vatten och el inte levereras hela tiden. Vi har en vattentank på taket och är väldigt sparsamma med det. [4] Under sommaren kan det bli riktigt illa, då kanske vi får vatten en gång i veckan bara. Allt vatten måste köpas. Livet är inte billigt här.
Han berättar också att det kommer israeliska soldater till lägret på natten, ibland flera gånger i veckan.
-De går in i hus och förstör, och ibland tar med vuxna eller ungdomar till förhör eller fängelse. Det känns inte tryggt, berättar Ahmed. [5][6]
Efter måltid och samtal beundrar vi den nymålade ytterväggen på gården. Det är riktigt snyggt här trots allt. Vi beundrar den inre styrkan vi fått uppleva att Islam och Ahmed har och går hem med känslan av att ha fått nya vänner.
