Flyktinglägret Aida Camp i norra Betlehem bildades 1950, två år efter al-Nakba (Katastrofen). I flyktinglägret bor 6 971 flyktingar på en yta av 0,07 kvadratkilometer. 2017 var Aida Camp det mest tårgasutsatta området i världen. Utav resterna från de israeliska soldaternas återkommande räder, gör Akram Warah smycken som han säljer i sin butik.

Aida camp är ett av 19 flyktingläger på Västbanken. Lägret ligger i norra Betlehem. Efter Osloavtalen (1993 och 1995) delades lägret upp i två, där majoriteten, den södra delen, föll under palestinsk kontroll (område A), medan den norra delen föll under israelisk kontroll (område C)1Indelningen av Västbanken undertecknades genom de så kallade Osloavtalen mellan den israeliska staten och den Palestinska befrielseorganisationen (PLO). En ny palestinsk myndighet inrättades (PA). Västbanken delades in i tre olika områden, A, B och C. Område A placerades under den Palestinska myndighetens kontroll. Område B placerades under delad palestinsk och israelisk kontroll. Medan område C, som utgör mer än 60 procent av Västbanken, föll under total israelisk militär och civil kontroll. Indelningen var tänkt som en övergångslösning som längst skulle vara under fem år, och sedan leda till att den palestinska myndigheten skulle få full jurisdiktion över hela Västbanken och då upprätta en palestinsk stat. Utvecklingen sedan dess har gått i motsatt riktning. https://www.aljazeera.com/news/2019/9/11/what-are-areas-a-b-and-c-of-the-occupied-west-bank. När man befinner sig i Aida camp är det inga tveksamheter om var gränserna går. Från öst till väst genomskär en åtta meter hög mur flyktinglägret.

Aida camp har sedan 1967 varit direkt utsatt för Israels illegala expansion på Västbanken. Lägret och Betlehem gränsar i de norra delarna till två israeliska bosättningar, Gilo och Har Homa, samt till muren2Bosättningarna är illegala enligt internationell humanitär rätt, fjärde Genévekonventionen. https://www.icrc.org/en/doc/resources/documents/faq/occupation-faq-051010.htm#:~:text=It%20is%20unlawful%20under%20the%20Fourth%20Geneva%20Convention,a%20form%20of%20population%20transfer%20into%20occupied%20territory.. Muren som började byggas 2002, sträcker sig utmed hela Västbanken och är över 700  kilometer lång3 Läs gärna mer om vanliga företeelser under ockupationen här https://foljeslagarprogrammet.se/om-foljeslagarprogrammet/ordlista/. 85 procent av muren är inte byggd längs med den internationellt erkända gränsdragningen från 1948 mellan Palestina och Israel, utan sträcker sig upp till 18 kilometer in på Västbanken och de ockuperade områdena. Muren dömdes 2004 av den internationella domstolen i Haag som illegal4 https://news.un.org/en/story/2004/07/108912. Innan muren började byggas hade invånarna i flyktinglägret tillgång till öppna grönområden, för barn att leka på, mark att ha odlingar på, men kanske framförallt möjligheten att röra sig fritt (åtminstone i området)5 https://www.dci-palestine.org/space_to_play#chapter3 https://www.unrwa.org/where-we-work/west-bank/aida-camp.

Muren som går längs med Aida Camp. Delar av flyktinglägret syns till vänster om muren. Foto: Johannes

Utöver muren och bosättningarna så har Israel även byggt upp en militärbas intill/ovanpå den omstridda Rachels grav som ligger i direkt angränsning till flyktinglägret. Längs med muren vid flyktinglägret finns det övervakningskameror och vakttorn, sju stycken, som används av militären för att övervaka flyktinglägret. Från militärbasen har soldaterna en egen ingång med direkt inträde in i flyktinglägret för militärräder. Aida Camp är återkommande utsatt för militärräder som ofta innebär att invånarna utsätts för tårgasattacker och den kemiska vätskan som kallas skunkvatten, som sprutas in i deras lägenheter6 https://www.dci-palestine.org/space_to_play#chapter3.

När jag går genom lägret möts jag av väldigt många olika intryck. Välkomnande palestinier, en lekplats för barn, en fotbollsplan, skotthål i tegelmurarna längs gatorna, en skola, ett ungdomscenter, förstörda och övergivna byggnader. Av min arabiskalärare, Saeed, som är född och uppväxt här och som än bor i flyktinglägret får jag berättat att det bästa ljudet han vet är från lägrets lokala ”DJs”. Han syftar på vattenpumparna som förser boenden med vatten och som börjar låta när vattnet trycks upp genom vattenledningarna. Liknande många andra flyktingläger så har även Aida camp mycket begränsad tillgång till vatten. Under två dagar varannan vecka förses lägret med vatten för invånarna att fylla på sina vattentankar7 https://www.unrwa.org/where-we-work/west-bank/aida-camp.

Nyckeln vid ena ingången till Aida Camp. I slutet av gatan syns den blå porten som leder in i militärbasen. Foto: Johannes

Saeed berättar om sina morföräldrar. De var tvungna att fly sina hem 1948 under al-Nakba precis som 750 000 andra palestinier8 Läs mer om al-Nakba här:https://www.aljazeera.com/news/2022/5/15/nakba-mapping-palestinian-villages-destroyed-by-israel-in-1948 . När de flydde sitt hem i Jerusalem tog de ingenting annat med sig förutom sin husnyckel. Spisen stod fortfarande på eftersom Saeeds morfar hade sagt till sin fru att de kunde hålla maten varm till kvällen när de lämnade huset. Nyckeln är en väldigt stark och betydelsefull symbol för de palestinska flyktingarna. Liknande historier är ständigt återberättade när vi följeslagare träffar palestinier, där familjer som flytt enbart fick med sig nycklarna till sina hem. Det är just därför en stor nyckel pryder entrén till Aida camp. En symbol för rätten att få återvända till sina hem. En påminnelse om att alla som flydde trodde att de snart skulle återvända. I år har det gått 75 år.

En av affärerna i lägret är Key of Return shop. Den drivs av Akram Warah sedan 2009. Idag jobbar även hans söner i butiken, då Akram oftast är i verkstaden. I butiken säljer de handgjorda smycken och konst av olivträd och resterna av tårgaspatronerna som finns kvar efter militärernas räder. Akram berättar att han började med att samla på resterna av tårgaspatronerna 2014. Han gjorde det för att skapa hopp hos palestinierna i Aida. Han säger även att det är ett sätt att berätta för turister och andra internationella om vad de utsätts för av den israeliska staten.

Akram Warahs butik i Aida Camp.
Foto: Johannes

Förutom det jag har fått berättat för mig, så blir Akrams butik en tydlig skildring av hur palestinier hanterar, adapterar och visar på motståndskraft när det kommer till den ständigt närvarande ockupationen. De ger inte upp, trots alla hinder och det förtryck de utsätts för i sin vardag. När det kommer till Akram så både berättar han om, och skapar något vackert av, spåren från förtrycket.

Handgjorda ringar och halsband av tårgaspatroner. Foto: Johannes
Ljudgranater, tårgaspatroner och annat som finns kvar efter soldaternas räder i flyktinglägret. Tårgaspatronerna används till smycken. Det andra visar Akram upp för att visa vad som används av de israeliska soldaterna under räderna i flyktinglägret. Foto: Johannes

Saeed, som är i 30-årsåldern, berättar att hans största dröm skulle få vara att resa till sin familjs ursprung i Jerusalem. Avståndet från Betlehem och Aida camp till Jerusalem är bara 8 kilometer, men att ta sig den korta sträckan omöjliggörs av muren och ockupationen, och på grund av hans palestinska identitet. Precis som Saeeds familj så flydde även Akrams familj från Jerusalem. Akram pratar varmt om minnena av sitt familjehem. Akram är nu 56 år. Han berättar att i och med att han passerat 55 år så behöver han inte ansöka om tillstånd för att resa till Jerusalem längre. För sex månader sedan besökte han därför för första gången på 30 år familjehemmet som ligger i utkanten av Jerusalem. 30 års väntan för en resa på åtta kilometer.

8 kilometer från Betlehem ligger Al-Quds (som Jerusalem heter på arabiska). Ändå är det en plats som förblir en dröm att besöka för många av palestinierna. Foto: Johannes

Fler rapporter