I Jabal Mukkaber har ett hem blivit till rasmassor. Titeln är ett fragment, en skärva som sammanfattar mina intryck från veckan som gått. Som följeslagare i Jerusalem leds mina fotsteg ständigt in på vägar som kantas av starka känslor och gripande människoöden. Jag vill med denna text bjuda in er läsare till min värld, till att dela några av mina upplevelser. Jag tror att jag behöver er för att lätta mitt hjärta. Att förmedla intrycken visar sig dock betydligt svårare än vad jag föreställt mig. För hur skildrar jag en ockupation på ett enkelt sätt? Hur omvandlar jag en emotionell berg-och-dalbana till ett narrativ med en början, mitt och ett slut? Här gör jag ett försök.
I mitt hem i östra Jerusalem visar väckarklockan halv åtta. Jag har vaknat till ljudet av min mobiltelefon där ett inkommande meddelande informerar om en förestående tragedi. ”Bulldozrar står uppradade för demolering av ett hus nära Jabal Mukkaber, diskutera vem i teamet som kan åka dit”. Snabba ryck, på 10 minuter är vi två ur Jerusalem-gruppen som kliver på en buss från Olivberget för att ta oss ner till stadskärnan och vidare mot vår destination. Kamera och anteckningsblock, telefonen i fickan. Vi har ytterst lite information om vart vi ska, en knapphändig vägbeskrivning leder oss vilse gång på gång. Fel buss, byter till taxi som tar oss till fel område, fel familj och fel fel fel.
Språket brister, det enda jag får ur mig på arabiska är efternamnet på den palestinska familjen, samt orden för hus, problem, idag och israelisk militär. Under denna kaosartade orienteringstävling plingar ett nytt meddelande till i mobiltelefonen. ”Demolering i Jabel Mukkaber NU!” Jag känner mig förtvivlad över vindlande gränder, tillmötesgående människor som försöker hjälpa men som känner sig otillräckliga och tanken på den palestinska familjen vars hem smulas sönder. Jag ringer några samtal, bedriver detektivarbete på amatörnivå och får ny information från involverade i den israeliska och palestinska fredsrörelsen. Nyheten om demoleringen har spridit sig. Några palestinska killar kör i sin bil runt med oss i området och vi får syn på ett FN-fordon och en journalist som springer upp för en slänt med kameror runt halsen. ”Ut ur bilen, följ journalisten!” utbrister jag till min kollega.
Vi är framme. Rasmassor från ett hem. Möbler och kläder står staplade på den dammiga jordytan bredvid ruinerna från huset. Olivträd uppryckta med rötterna ligger slängda på marken. Chockade män och kvinnor. En tv-kamera. FN-anställda med formulär. En liten pojke som planlöst går runt och ser bortkommen ut i villervallan. Ingen vuxen vid hans sida. Jag ser några palestinska kvinnor som står vid grannhuset intill ruinerna och går fram till dem. Jag lägger handen på mitt hjärta som en gest för hälsning och idag, en gest för empati och beklagan över det inträffade.
En av kvinnorna med en liten pojke i famnen visar sig tillhöra den drabbade familjen. Hon är modern till de fem barn som blivit hemlösa. Med hjälp från en man som kan lite engelska frågar jag henne om hon kan berätta vad som hänt. Mannen översätter: Vid åtta på morgonen rullar en bulldozer in på familjens tomt. I eskort av ett tjugotal polis- och militärfordon och ett åttiotal soldater och poliser påbörjas demoleringen av familjens hem. Innan bulldozern sliter sönder husväggarna lyfter soldaterna ut familjens möbler, kläder, leksaker och husgeråd. Huset rivs och olivträden rycks upp ur marken. Familjen har inte erhållit någon vräkningsorder eller förvarning om demoleringen. Familjen består av fem barn samt mamma och pappa. Bortsett från barnet på hennes arm undrar jag vart resten av familjen är någonstans. Hon berättar att maken står i intervju en bit bort och att de andra barnen är i skolan. Att de gått hemifrån innan demoleringen ägde rum och att de fortfarande inte vet någonting om det inträffade. Barnen väntas komma ”hem” när som helst
Jag lägger min hand på hennes arm och tittar på henne, det finns så mycket jag vill säga men sorg och språkbarriärer hindrar mig. Jag vill inte att ”översättaren” skall ta del av denna stund. Det finns ingenting jag kan göra för att lindra hennes sorg. Ingenting. Jag känner mig fånig med mitt anteckningsblock och mina lösryckta frågor. Jag vet inte hur jag bör hantera situationen, vilken sorts frågor jag skall ställa, vilka svar jag vill ha. Jag frågar om jag får fotografera henne och resterna av huset men hon ber mig vänta tills barnen kommer tillbaks. Då familjen är samlad. En tio minuter senare rullar en bil in på tomten och ur kliver barnen. I sina fina skolkläder och ryggsäckar står de bara där. Rakt upp och ner och tittar på rasmassorna framför dem och på folkvimlet runt dem. Tårar börjar rinna och kameror blixtrar. Ett känslomässigt kaos. I dem, och i mig som bara står där som ett västerländskt fån, redo att exploatera deras sorg med min digitalkamera. Jag går undan. Ställer mig bakom en bil tillsammans med några sörjande palestinska kvinnor och biter mig hårt i underläppen, jag vill inte gråta.
Jag samlar mig och påminner mig själv om varför jag är där. För solidaritet med dem som behöver vittnesmål och medmänskligt stöd. För att kunna förstå varför detta händer, varför palestinier i östra Jerusalem tvingas överlämna sina hem till den israeliska staten som jämnar dem med marken med bulldozrar. För att skriva denna historia till er som ska läsa och ta del av detta. För att föra människoöden vidare från Palestina och Israel, till mitt land, till Sverige. Jag skriver för att lätta mitt hjärta.
