Betlehem i januari 2014. Redan på busslinje 24 från Jerusalem till Betlehem kommer muren på tal. Medpassageraren på platsen bredvid känner igen följeslagarnas västar. ”Ni brukar ju stå i den militära terminalen”, säger han. ”Det är bra att andra får veta hur det går till här. Det är illa nog med muren, men det värsta är att det bara blir värre att leva med den”.
När vi närmar oss Betlehem pekar han ut genom bussrutan. ”Ser du byn där borta? Den hör till Västbanken men fast den ligger utanför muren får dom som bor där inte besöka Jerusalem.” Så berättar han om kvinnan i byn som fick hjärtinfarkt. Ambulans beställdes från Västbanken men den saknade tillstånd att passera muren och blev fördröjd. Till slut blev det för sent och kvinnan dog innan ambulansen kom.
Bara en del av muren är byggd i betong. Resten är stängsel, diken, taggtråd, militära vägar och elektronisk övervakning. Sammantaget bildar detta en barriär som skiljer Israel från Västbanken, den del av Palestina som Israel ockuperar sedan 1967. Men den följer inte den internationellt erkända gränsen utan ligger till största delen på Västbanken. Fullbordad beräknas den bli drygt 700 kilometer lång – mer än dubbelt så lång som gränsen. Det finns flera militära vägspärrar för gående och fordon. För dem som fått sin mark avskuren av muren finns jordbruksgrindar. De flesta är dock öppna bara under olivskördens tre månader. Där det ännu inte finns något hinder försöker många ta sig över för att få arbete. Det är visserligen förbjudet men ungefär 5 000 i månaden lyckas ta sig in i Israel på detta sätt. Frågan är hur många som misslyckas?
Från början skulle muren skydda mot terrordåd inne i Israel. I dag är den snarare anpassad så att israeliska bosättningar på ockuperad mark ska ligga utanför muren. Därför har muren ibland en märklig sträckning, till synes utan hänsyn till hur palestinier drabbas. På landet skiljs byar från sin jordbruksmark samtidigt som tillgång till arbete och samhällsservice försvåras. I Betlehem är muren en del av stadsbilden. Familjen Anastas hus ligger vid gatan som förr var en del av vägen mellan Jerusalem och Hebron. Först byggdes en låg mur längs med gatan framför familjens hus. Snart restes muren i sin fulla höjd, men inte bara framför huset. Den friliggande bostaden vid en av huvudgatorna klämdes in i den nio meter höga muren med bara fem meters avstånd från tre sidor och den fjärde, fria sidan utan fönster. Familjens bilverkstad och två butiker fick lägga ner. På senare år har en ny butik öppnats, men med detta läge är kunderna få. Och solen lyser inte lång stund över huset.
Muren stänger in och begränsar men kan inte tvinga till tystnad. På många håll och många sätt ropar man ut sin smärta och hoppet om förändring. Ibland går det över i vredens handling som när stenkastande pojkar provoceras av soldaters närhet. Men alltfler väljer en fredligare väg. ’Stop the wall’ är en nationell rörelse som på olika sätt protesterar mot muren. Stöd finns i ett uttalande av den Internationella domstolen i Haag i juli 2004 om att byggandet av barriären ska avbrytas och att det som uppförts ska avlägsnas. Men inget har hänt och kampen går vidare. Den hämtar kraft från enskilda människors mod och engagemang och märks inte minst genom demonstrationer i byarna runt Betlehem. En av byarna heter al-Masara.
I al-Masara har man valt att varje fredag hela året genomföra en fredlig demonstration efter middagsbönen. Män, kvinnor och barn protesterar mot ockupationen och muren. Symboliskt utrycks det i friheten att få tillträde till byns åkrar och tillsammans går man längs byns huvudgata; ibland fler, ibland färre. Den här dagen är det en mindre skara med förstärkning från grannbyn, knappt tio israeler från Jerusalem och en journalist. Vid utkanten möter de israeliska soldaterna – 14 unga grabbar med maskingevär som sida vid sida spärrar vägen. När de står öga mot öga säger Hassan, demonstrationens ledare: ”Släpp fram oss. Vi har rätt att gå till våra åkrar.” Men soldaterna rör sig inte. Hassan går från soldat till soldat. Han argumenterar, vädjar och provocerar: ”Varför är du här? Har du inte familj som vi? Vi kan leva tillsammans i frihet utan murar. Släpp gevären, låt oss prata, dricka kaffe. Var är er medmänsklighet?” Fler demonstranter tar till orda men soldaterna förblir tysta. Bara om någon försöker passera flyttar de sig i sidled för att täppa till luckan.
Demonstrationen är slut och soldaterna ger sig av. Uppfylldes syftet? Budskapet är klart: ’Riv muren. Låt oss dela fred och frihet’. Fredag efter fredag, år efter år upprepas detta i al-Masara. Uthållighet, målmedvetenhet och metod är en viktig del av syftet: ickevåld utmanar inte till att svara med våld och ger hopp om rivna murar. Men – nästa dag hör vi att Hassans bror har arresterats på morgonen! Varför?
Muren är inte bara ett fysiskt hinder utan också en sinnebild för den osäkerhet, förnedring och frustration som så många palestinier känner i själen, tydligt speglad i graffittimålningen på muren i flyktinglägret Aida i Betlehem: Ett folk som plågas och berövas sitt livsrum under ockupationen. Ändå orkar många se framåt. På muren delar man med sig av hopp om fred, frihet och försoning i ord och bild. En affisch berättar om pojken som får i uppgift att göra en teckning om sina tankar om muren. Han ritar en stege! Tanken går vidare. Den som vill nå högre än där man befinner sig har hjälp av stegen: vägen över hindret, vägen mot frihet, vägen till möte och försoning mellan människor.