Oroliga tider i det heliga landet. Vi känner av spänningarna i fält, följer nyheterna och försöker greppa det eskalerande våldet. Jag läser ett blogg-inlägg på Eappis hemsida från Kyrkornas Världsråds ordförande, Rev. Dr Olav Fykse Tveit. En uppmaning om att inte göra konflikten mellan Israel och Palestina till en konflikt om religion vilket blir ett hot mot det heliga landet och dess mångfald. Han delar denna oro med medlemmarna i nätverket Anwar som jag träffade förra söndagen. [1]

Söndagen börjar med gudstjänst i den anglikanska kyrkan, Den gode Herden, i Nablus. [2] Efter gudstjänsten blir vi inbjudna av fader Ibrahim till lunch med nätverket Anwar. Vi kör in på en liten innergård.
På ena sidan av gården finns en kyrka, på andra sidan en moské. En vanlig åsyn här på Västbanken. Vi går in i en vacker sal med rundade stenväggar och sätter oss ner i sällskap av fader Ibrahim Nairouz, Imamen Zuhair Debie kallad Abu Islam, universitetsläraren Bilal Salameh, företagaren Hamad J. Masri och den pensionerade politiske rådgivaren Said Kanaan.
När vi följeslagare presenterar oss så berättar Ingfrid från Norge och Riitta från Finland att de är präster.
– Då är ni mina kollegor! Utbrister Abu Islam och ler.
Jag har så mycket frågor till denna samling människor, ”ljusets grupp” som Anwar betyder. Varför träffas de? Hur kom de samman? Hur ser de på framtiden?
Anwar består av en grupp engagerade Nablusbor som alla vill arbeta för att förbättra regionen och skapa utveckling i lokalsamhället. Bilal berättar att Anwar inte är ett interreligiöst forum utan ett forum för dialog om hur vi kan acceptera varandra och respektera varandras olikheter. Som lärare, präst, företagare och imam har de sina olika sammanhang och kanaler att nå ut med information i och är därför viktiga verktyg i att föra fram budskap om fred genom ickevåld.

Abu Islam berättar att de började samlas som vänner med intresse för förbättrade relationer i lokalsamhället men också för att de såg hur negativa attityder började spridas. Han illustrerar hur människor delas in olika grupper. Troende i en grupp och icke-troende i en annan grupp, kristna i en grupp och muslimer i en annan grupp och så vidare.
– Så att om du är i min grupp så är du min broder men om du är i annan så är du min fiende. Dessa idéer är en fara för sammanhållningen i samhället, för mänskligheten och för mångfalden. Säger Abu Islam bestämt och förklarar att när fokus riktas på dessa grupperingar så flyttas fokus från det verkliga problemet vilket är ockupationen.
– Ibland känns det som att ockupationsmakten vill att vi ska vara separerade grupper så att de kan separera och kämpa mot oss, en grupp mot en annan. Men fyller han i,
– Om du letar efter det vackra med Mellanöstern så kommer det från mångfalden. Mångfalden gör oss starka, när vi tappar den så börjar vi krackelera och mister vår kraft.
– Detta land är ett heligt land både för kristna, muslimer och judar, hur kan vi acceptera att landet bara ska vara för en religion, för judar? Frågar sig fader Ibrahim retoriskt.
Just nu arbetar nätverket med dialog om ickevåld bland lokala ledare men visionen är att även arbeta med unga vuxna. Bilal hoppas att nätverket ska kunna göra mer praktiska projekt i framtiden och berättar att de också har ett radioprogram där ledarna turas om att prata om ickevåld samt hur människor kan engagera sig i sitt lokalsamhälle och för sina medmänniskor.
När vi pratat en stund kommer lunchen. Varmt bröd, hummus och kofte. Under måltiden frågar jag gruppen om de känner hopp för framtiden. Förlorar vi hoppet förlorar vi våra liv instämmer alla nickande. Framtiden kommer att bli bättre säger de men de känner en oro för den närmsta tiden och de framhåller vikten av att samarbeta.
På vägen hem från mötet funderar jag på hur jag ska beskriva vad nätverket gör rent praktiskt.
Ler sedan inombords då jag inser att det är precis såhär det är med nätverket kring flyktingfrågor som jag jobbar med hemma i Södertälje. Det är spretigt och det är svårt att greppa vikten av möten. Vikten av att vi ser varandra och försöker förstå varandras arbete.
Mediebilden är inte alltid rättvis och det är lätt att tänka att det händer mer negativt än positivt. Men även i oroliga tider möts människor som vill och kan leva tillsammans i fred. Att denna vilja till möten finns i Palestina ger mig hopp.