En palestinsk man ber i morgontimman. Med ansiktet mot söder i den ringlande kön står han på knä över en avriven kartongbit. Kylan stiger upp från asfalten under honom. I Checkpoint 300 mellan Bethlehem och Jerusalem är människan och religionen trängd mellan stålgaller och taggtråd. Dimridåer från glödande cigaretter och ett lock av rök och olust sänker sig över hela platsen. Stress, ovisshet och frustration. Han är i väntan.
Klockan är runt halv fem på söndagsmorgonen. Han är inte ensam här, varken i sin bön eller i sin väntan. Tillsammans med hundratals palestinska män och kvinnor möter han soluppgången i trängsel och kyla. Och jag är också här. Han är på väg till arbetet och jag står brevid på andra sidan stålgallret med en nummerräknare som registrerar de som väntar för att slussas genom Checkpoint 300[i] och ut i dagen. Ut till ett arbete, en skola, ett sjukhusbesök eller vad som helst. Ut till livet.
Snittiden för att passera genom de tre sektioner som terminalen utgörs av är en timma och tio minuter. Tre timmar och nio minuter är den längsta kötiden som uppmättes under årets två första månader. 22 minuter den kortaste.[ii] För palestinier boende på södra delen av Västbanken utgör Checkpoint 300 den främsta punkten för tillträde till östra Jerusalem och Israel. Det känns konstigt alltsamman. Såsom så mycket annat i den här ockupationen. Surrealistiskt. Vadå punkt för tillträde? Framför mig en lång rad av kroppar, ihopträngda i en smal gång som leder upp mot den första kontrollsektionen där passertillstånd skall granskas av en israelisk soldat.
Kön står still. Det går inte att få tillträde till vardagen riktigt ännu. Tillträdespunkten har stängt. Allas liv är satta på paus trots att vi ser klockan gå. Det råder stress över tristessen, över att ingenting händer. Stress över att kanske komma för sent till arbetet, över att ha blivit ersatt av någon annan i behov av arbete. En som fanns där. En som hade fått fortare tillträde än du i en annan terminal, på en annan tillträdespunkt. Stress över att scanningapparaten som avläser handavtrycket inte kommer fungera för att handflatan din nötts i arbetet. Stress över att soldaten inte godkänner passertillståndet som krävs för tillträdet och att inte få några svar på varför. Stress över att bli nekad och vända tillbaka hem med en förlorad dagslön. Stress över att behöva gå på toaletten som inte finns. Stress över att 800 köande människor trängs framför och bakom dig och gör det svårt att andas. Stress över att förlora värdigheten framför soldaten som skriker i sin mikrofon så det skorrar i högtalarna och gör ont i öronen. Stress över att han eller hon skriker på ett språk som du inte förstår. Stress över att barnet du älskar så mycket ska se värdigheten tas ifrån dig. Stress över att barnet överhuvudtaget skall behöva möta soluppgången omgiven av betong och vapen.
Nu äntligen börjar det röra på sig. Mannen bredvid mig försvinner i folkhavet och jag hoppas att han kommer igenom de tre sektionerna utan komplikationer. Tillståndskontrollen, metalldetektorn och handavläsningsmaskinen med id-kontrollen. Jag hoppas att han kan hantera stressen och komma tillbaka hem till sin familj efter arbetsdagen med ett leende på läpparna och inte med tårar i ögonen. Jag hoppas att Checkpoint 300 försvinner för evigt.
