En fredagseftermiddag precis efter fredagsbönen samlas ett 50-tal femtiotal personer i byn Shufa utanför Tulkarem. Byborna samlas för att genomföra en tyst manifestation mot blockeringen av byns huvudväg.
Invånarna i Shufa berättar att de sedan åtta år tillbaka är hänvisade till att transportera sig till fots eller med åsna, om de vill använda huvudvägen upp till byn. Fyra stora jord- och stenhögar blockerar vägen. Jordhögarna är ditskyfflade av israeliska armén, och innebär att vägen numera bara kan användas för biltrafik av israelerna från bosättningen som ligger ovanför Shufa. Bosättningen är välbevakad och består av ljusa radhusvillor i tegel. Området är omringat av höga stängsel, taggtråd, utkikstorn och videokameror. En militärförläggning ligger också bredvid.
Bosättningar strider mot internationell rätt eftersom en ockupationsmakt inte har rätt att förflytta sin befolkning till det ockuperade området[1]. I samband med bosättningar finns flertalet vägar på Västbanken som enbart får användas av israeler. Två separata vägsystem har skapats, där vem man är avgör om man får använda vägen eller inte[2]. Denna fredagseftermiddag stannar folksamlingen vid den blockerade vägen som går mot bosättningen. Vi följeslagare är där, alla står lugnt och stilla, några sitter längst fram vid vägen och håller upp plakat. Allra längst fram står en man i vit mössa och håller upp ett plakat med texten: ”Skäms ni inte?” Det dröjer inte ens tio minuter innan militärfordonen börjar rulla fram. Snart står fem fordon och ett femtontal soldater nere vid vägen. Vi står på varsin sida, vi i folksamlingen och soldaterna, och betraktar varandra. Inte mycket händer. Mannen med den vita hatten står fortfarande ensam längst fram med sitt plakat.
Jag tycker soldaterna ser osäkra ut. De talar lite i telefonen, vandrar fram och tillbaka.-Have a nice day guys, säger en av soldaterna på engelska, till oss följeslagare som uppenbart är utlänningar, när han går förbi. Efter ungefär en timme har den ansvarige för manifestationen fått tala med befälet, och blivit lovad ett möte mellan byrådet och israeliska myndigheter senare i veckan, i utbyte mot att manifestationen avbryts. Om inte mötet ger något resultat planerar byborna att fortsätta med fler manifestationer. Senare under kvällen sitter vi hemma och samtalar med Abdel Karim Dalbah som är palestinier och har jobbat med ickevåldsaktioner i flera år. Han var också en av de som var med på manifestationen i Shufa. Vi lyssnar när han berättar om sitt arbete. Under vår korta tid här har vi redan hört ett ändlöst antal historier om orättvisor. Min kollega frågar med en suck som andas uppgivenhet:
– Tror du det här kan fortsätta för evigt? Jag menar, vägspärrar, och allt detta?
Svaret kommer självklart och utan minsta ironi:
– Nej, inte för evigt, bara tills ockupationen tar slut.
Jag blir förvånad. Kanske mer över min egen reaktion än över hans svar. Så lätt var det alltså att vänja sig vid status quo, att det bara behövdes en månad av arbete på Västbanken för att jag i mitt tysta sinne skulle känna att den här konflikten kanske var en historia utan slut. För att jag skulle förvånas över att någon tog det för så självklart att ockupationen kommer upphöra och att situationen kommer att ändras någon gång. Abdel Karim som ser mitt förvånade ansiktsuttryck svarar:
– Jag har fortfarande hopp, till denna dag! Men inget kommer att ändras om inte det kommer press från folket. Jag tror på icke-våld.
