– Stick iväg! Hem med er! De israeliska soldaterna stormar in över gräsmattan mitt emot bosättningen Beit Hadassah och vidare uppför trappan mot de sittstrejkande palestinierna vid vägspärr 55. Vi följeslagare höjer våra kameror ovanför folkmassan.
Sedan november 2015 har den israeliska militären förklarat delar av Tel Rumeida att vara en stängd militärzon. [1] Detta officiellt sett till följd av den senaste tidens våldsvåg i Israel och Palestina. [2] En militärzon är ett område där endast militären, boende i området samt personer med specifika tillstånd har tillträde. [3] Rörelsefriheten för palestinierna har således försvårats ytterligare; förbudet att passera vissa vägspärrar gör att de nu tvingas hitta långa och otillgängliga omvägar. Palestinier i det så kallade H2-området har även tilldelats varsitt nummer för effektivare registrering vid vägspärrarna. [4] Och trots att samtliga av Israels bosättningar i Palestina är illegala enligt internationell humanitär rätt så berörs inga bosättare av dessa restriktioner, berättar Issa Amro (Youth Against Settlements) för mig.
Den senaste veckans samtalsämne har varit vad som kommer att ske 15 maj när tiden för militärzonen löper ut; ska ordern upphävas eller åter förlängas med ytterligare några veckor?
På söndagmorgon 15 maj beger vi oss i vanlig ordning till vägspärrarna för att bevaka barnens väg till skolan. Inga nyheter om zonens status. Folk frågar varandra men inga svar kommer. Militären handlar enligt gamla invanda mönster. Precis som vanligt beordras arbetarna som varje dag hoppas på turen att få släppas igenom vägspärrarna att slänga fram sina ID-handlingar till militären. Samma sak på måndag och på tisdag. Information, tack!
-Jag ska försöka ta reda på vad som gäller och återkomma till dig. Under tiden kan vi bara agera utifrån de order vi har, får jag till svar av en soldat.
När jag under följande dagar ringer UNOCHA, UNOHCHR, ICRC, HRC, NRC, YAS och DCL inser jag hur svårt det är att få någon klarhet i situationen.
– Jag tror det först när jag ser det, säger Dina Jabari vid Röda Korset och berättar att trots att militärzonen formellt upphävts så har knappt några ändringar skett på marken. Issa Amro, grundare av Youth Against Settlements, säger att militärzonen är:
– Ett illa förtäckt försök att tvinga bort palestinierna från Hebrons gamla stad där illegala israeliska bosättare bor.
– Våra namn finns inte på listan hos soldaterna vid vägspärr 55. Omvägen ut från Tel Rumeida är så svår och krånglig att många av oss inte kan ta sig härifrån, säger Suna Sharabati. Hon är en av de palestinier som nu har börjat sittstrejka framför vägspärren. Amnesty international har i sin tur uppmanat Israel att avbryta de ”intensifierade kollektiva bestraffningarna”. [5]
Efter ett antal promenader i området konstaterar vi följeslagare att, trots ofta mycket svår terräng, så kan en palestinier ta sig näst intill vart som helst på Tel Rumeida utan att bryta mot en enda militärorder. Således är vi inte ensamma om att ställa oss frågande till om militärzonen endast implementerats på grund av säkerhetsskäl. Jag undrar även när Hebrons innevånare kommer att få en officiell kungörelse om att militärzonen faktiskt är till ända samt hur lång tid det ska ta innan militären börjar agera i enlighet med detta …
Soldaterna ser våra kameror och stannar halvvägs uppför trappan precis framför folkmassan. Efter några minuter av högljudda och upprörda ordväxlingar vänder de om och går nedför trappan. Denna situation hade kunnat bli våldsam ifall inte vi följeslagare varit där, tänker jag. Jag lägger ned kameran – det fredliga vapnet – i fickan på min väst.
