Ingen av dem skulle behöva vara här

Båda befinner de sig nästintill varje söndagsmorgon vid vägspärr 300, Ali på ena sidan och Yael på den andra, men de kommer inte att mötas. [1] Han är palestinier och hon är israeliska. Ingen av dem behöver vara här men är det ändå.

Ali är nitton år och kommer från Hebron. Under nästan två års tid har han varje morgon och varje eftermiddag sålt telefonkort vid vägspärr 300. Det är så han tjänar sitt uppehälle.

Ali flyttade till Betlehem för att arbeta. Han vill studera vidare men måste avsluta sina studier i grundskolan innan han kan söka vidare till universitetet. Han är förtjust i en tjej, han beskriver henne in i minsta detalj för mig. Ögonfärg, frisyr, klädstil. Hans ögon glittrar när han pratar om henne. Ibland utbyter de blickar och ibland ett leende när hon passerar genom terminalen för att ta sig till universitetet i Jerusalem.

Ali talar hebreiska, vilket många palestinier inte gör, det leder till att han kan prata med den israeliska militären och säkerhetsvakterna. Han vet det mesta om vägspärr 300. Ali har inte tillåtelse att passera genom terminalen.

På Jerusalemsidan står Yael, en sjuttioårig israelisk kvinna. Hon har sedan hon pensionerade sig stått vid vägspärr 300 varje söndag morgon. Hon är aktiv inom kvinnoorganisationen Machsom Watch [1], en organisation mot ockupationen och för mänskliga rättigheter. Organisationen engagerar enbart kvinnor, mestadels äldre. För Yael, det vill säga för israeliska medborgare, är det förbjudet att besöka Västbankens område A som är under palestinsk kontroll.

– Att vi står här ger en signal till israelisk militär och polis att vi har koll på dem, de kan inte göra precis vad de vill, säger hon.

Yael berättar ivrigt flera berättelser från vägspärr 300, om människor som passerar förbi, som hon träffar på söndagarna. Flera palestinier kommer fram och pratar med Yael och de andra kvinnorna från Machsom Watch, alltid på hebreiska eller arabiska. Många har de följt i flera år. Ofta handlar det om tillstånd, inte alla men de flesta behöver tillstånd för att passera genom terminalen.

– Det finns 110 olika tillstånd för att få passera mellan Betlehem och Jerusalem. Processen för att få ett tillstånd är mycket byråkratiskt. I veckorna arbetar jag och flera andra kvinnor från Machsom Watch med att hjälpa palestinier att ansöka om tillstånd och, i de fall de nekas, förstå anledningen till varför de blir nekade och om det är möjligt ansöka igen. 2014 hjälpte vi över tusen palestinier att få tillstånd, berättar Yael.

I januari tidigt på morgonen är det kallt, hur mycket kläder du än bylsar på dig så fryser du. Det finns ingen lä att uppbringa, vinden blåser isande. Det starka arabiska kaffet värmer lite i morgonkylan.

Över sextusen personer passerar vägspärr 300 på söndagsmorgonen för att komma till arbetet eller sjukhus eller universitet i östra Jerusalem eller i Israel. Långt innan klockan fyra, då terminalen öppnar, börjar människor köa för att komma så långt fram i kön som möjligt. Det är trångt, alla står tätt tillsammans, hela kön rör sig i vågor fram och tillbaka.

Rop från människor som kläms, frustrerande röster hörs från de som är rädda för att komma försent till arbetet, några klättrar längs med gallret för att ta sig fortare framåt i kön. Det är tidskrävande att gå igenom, långa gallerförsedda gångar, flera vändkors, metalldetektorer och bås för id-kontroll.

Om du har otur kan det ta upp till en eller till och med två timmar att passera terminalen och de flesta börjar arbetet klockan sju på morgonen. Nästan framme vid utgången till Jerusalem kontrolleras pass eller id-kort, ditt tillstånd måste uppvisas, fingeravtryck scannas och överensstämma innan du får passera. Muren inklusive vägspärr 300 är, enligt beslut från Internationella domstolen från 2004, olaglig och borde rivas. [2]

Ali eller Yael skulle inte behöva vara här.