Efter två veckors utbildning är det dags att ta sig an jobbet som följeslagare. Nu väntar tre månaders samvaro med människor som på olika sätt blivit offer för en lång och segdragen konflikt. Men redan första dagen blev händelserik. Oväntat hamnade jag mitt i en demonstration som tågade rakt igenom Checkpoint 300, vägspärren mellan Betlehem och Jerusalem.
Checkpoint 300 är den säkerhetskontroll som alla måste passera för att komma till Jerusalem från Betlehem, eller tvärtom. Det är en av de största vägspärrarna på Västbanken och det hål i muren som alla som arbetar i Jerusalem måste passera varje dag. Israeliska staten menar att den måste finnas där av säkerhetsskäl, men för Betlehemborna är den en symbol för förtryck.
Dagens demonstration hade därför temat trosfrihet och rörelsefrihet. Palmsöndagen är som bekant den dag de kristna ihågkommer Jesu intåg i Jerusalem, och nu i påskveckan är det många kristna palestinier som vill kunna komma in till Jerusalem för att fira påsk. Organisationen Holy Land Trust ordnade därför en demonstration i form av en marsch med åsnor och palmblad.
Marschen tog sin början i mitten av Betlehem och alla trodde att den skulle sluta vid vägspärren. Men demonstranterna, knappt hundra personer, chansade på att försöka komma in genom vägspärrens port för bilar. Överraskande för alla lyckades man. Av någon anledning hann vakterna inte stänga porten och när demonstranterna väl var igenom, med åsnor och allt, kom de också enkelt förbi genom nästa grind. Vakterna var få och av allt att döma helt oförberedda.
Demonstranterna fortsatte därefter sitt tåg ytterligare hundratalet meter längs vägen mot Jerusalem tills den israeliska polisen äntligen förstod att något inte stod rätt till och lyckades möta upp med två patruller. Själv följde jag skådespelet på avstånd. Även om allt arrangerades av ickevåldaktivister är det inte säkert att en sådan här händelse slutar fredligt. Jag fick nöja mig med att se att Palmsöndagens intåg i Jerusalem trots allt lyckades.
Checkpoint 300 utgör nämligen formellt sett Jerusalems stadsgräns.Att bevaka demonstrationer är en av de uppgifter som vi som följeslagare kommer att göra. Men inte den enda eller den viktigaste. Den främsta uppgiften kan istället beskrivas som att vara närvarande hos dem som lever med ockupationen. Följeslagarprogrammet, Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel, EAPPI, går ut på att folk från andra länder ska komma till Västbanken för att se hur ockupationen verkligen ser ut, och vara till stöd och hjälp för dem som på olika sätt är drabbade.
Programmet initierades 2002 av kyrkorna i Palestina, och var en vädjan om hjälp. Munib Younan, Jerusalems lutherska biskop, som vi träffade i veckan förklarade att en av de viktigaste uppgifterna bara var att komma och se hur det verkligen såg ut: ”Kom och se!” Som följeslagare är därför en viktig uppgift för oss att låta dem som bor i Betlehem med omnejd berätta sina historier. Jag kommer därför att skriva om Rakels grav och om Claire som fått sitt hus omringat av muren. Jag ska berätta historien om byn Ush Ghrab där det plötsligt en dag dök upp ett militärt bevakningstorn. Jag ska berätta om byn Walabja där ett flertal hus har belagts med rivningsorder.
Men vi som följeslagare ska inte bara vara de drabbades ögon, öron och munnar, utan vi ska också arbeta konkret med övervakning. En av de viktigaste uppgifterna är att varje morgon stå just vid Checkpoint 300. Här passerar varje dag cirka 2000 palestinier till sina jobb i Jerusalem. En dålig dag kan det ta upp till två timmar att ta sig igenom. En ännu sämre dag kommer man inte igenom alls. Vi är fyra som bor och jobbar tillsammans i Betlehem. Det är Gieselher, Hanna, Kimmy och jag.
Jag hoppas att jag under min vistelse här kommer att kunna ge en rättvisande bild av situationen. Jag befinner mig i ett land där två folk är i konflikt med varandra, där det ena håller det andra i ett järngrepp. Jag vet att några av er hemmavid är oroliga för att den starkes historia inte kommer att berättas ordentligt. Och visst, såsom situationen är i Betlehem finns det tyvärr mycket tråkiga historier att ta del av när det gäller hur den starke behandlar den svage. Men opartiskhet betyder inte att 50 procent av historierna ska vara fördelaktiga för den ena sidan och 50 procent för den andra. Opartiskhet betyder att man berättar om verkligheten såsom man ärligt och uppriktigt ser den. Jag hoppas att jag ska kunna göra det, oavsett vem som gynnas av det, och jag hoppas att ni vill läsa.
