Det är 74 dagar sen den israeliska staten officiellt avslutade operation ”Cast lead” i Gaza som beräknat ha dödat 1300 palestinier[1] — varav 410 barn – under de tre veckor som bomberna föll. Den lilla landremsan utgör i storlek en fjärdedel av Öland men har en befolkning som är 59 gånger större.[2] Vi följeslagare befinner oss i den israeliska staden Sderot som enbart ligger någon kilometer från Gaza. Vi är här för att försöka få en större inblick i hur människorna i staden upplevde kriget och hur de raketer som skjuts från Gaza och faller på staden påverkar deras vardag, åsikter och liv.
Sderot har en befolkning på ca 24 000. Många av invånarna är judar som kom hit på 50- och 60-talet från nordafrikanska länder, exempelvis från Marocko,[3] men här finns också judar från många andra hörn av världen såsom USA eller Etiopien. På 90-talet kom även en stor grupp av människor från forna Sovjetunionen och bosatte sig i Sderot. Utöver den judiska befolkningen finns här även några hundra palestinier.
Det är inte bara var man ursprungligen kommer ifrån som varierar, utan även vilken politiskt ståndpunkt eller vilken typ av judisk riktning man har. Här finns allt ifrån reformistiska judiska grupperingar till de orangea, som anses vara en högerextrem grupp.[4] De vi pratar med menar att trots blandningen av människor i Sderot så finns det en sak som de har gemensamt och det är rädslan för qassamraketerna.
Sedan den militära operationen avslutades har ca 180-190 qassamraketer från Gaza träffat Sderot enligt de israeler vi möter. Frågan vi ställer invånarna är om krig verkligen är lösningen eftersom det inte verkar ha stoppat raketattackerna. När vissa vi möter säger saker som ”We didn’t finish the job!” – ”Vi avslutade inte jobbet!” – som svar på frågan om varför raketerna fortsätter komma, med en underton som syftar på att operationen inte utplånade hela Gaza, så är det befriande att träffa Sderotinvånare som uttrycker en annan ståndpunkt.
Vi möter två sådana röster under vår dag i Sderot: Nomika och Eric som är medlemmar i fredsgruppen ”Other Voice.”[5] Other Voice är en lokal freds- och ickevåldsgrupp som anser att krig inte är lösningen. Gruppen har medlemmar både från Sderot och Gaza som genom dialog med varandra jobbar för att skapa fredliga relationer, människa till människa, på gräsrotsnivå. Gruppen försöker inte besvara frågor om källan till konflikten eller dess lösning. Istället anser Other Voice att det de kan göra är att skapa kontakt mellan parterna på en mänsklig nivå istället för på ett politiskt plan. Detta görs för att transformera fiendebilder och dehumaniseringen av den andra och istället skapa vänskapsrelationer och förståelse. Gruppen träffas en gång i veckan och samtalen hålls via internet eller telefon eftersom Gazaborna inte kan ta sig ut från Gaza och Sderotinvånarna inte kan ta sig in:
– Vi bor bara någon kilometer ifrån varandra, men vi kan inte träffa varandra! säger Eric.
Han fortsätter med att berätta att:
– Förr så brukade folk från Sderot åka till stranden i Gaza och folk från Gaza brukade komma till Sderot och sälja saker på marknaden.
Normala förbindelser och möten skapades även om Gaza hade israeliska bosättare och även då var under ockupation. När andra intifadan satte fart och raketer började komma från Gaza så var vi förvånade. Först trodde vi att det skulle hända en eller två gånger, men situationen intensifierades. På grund av att raketerna har fortsatt falla så har varje hus i Sderot nu tillgång till ett säkerhetsrum. När larmet går har man ca 15-20 sekunder på sig att ta skydd innan raketen landar.
När vi åker runt i staden ser vi att varje busskur är byggd som en säkerhetsbunker och att även lekplatserna har färgglada skyddsrum; vi ser en lekplats som har ett skyddsrum i form av en tusenfoting. Eric säger att:
– Ibland har vi inte några raketer på flera månader, men ibland kan det vara att man behöver springa till skyddsrummet 16-18 gånger under en dag.
Under dessa år har 6-7 Sderotinvånare dött av qassamraketerna. De vi möter säger att alla i Sderot lider av någon form av trauma och lever med rädsla. Alla är beredda på att sirenerna kan starta när som helst. Eric förklarar att han är aktiv i Other Voice för att han aktivt vill jobba emot denna rädslan:
– Jag vill inte bo här om det betyder att mina barn måste leva i rädsla, mina barn är små och har inte upplevt någon annan vardag än den med raketer, oftast så träffar inte raketerna någon, men rädslan finns alltid där.
Nomika gav 5-10 intervjuer om dagen under invasionen i Gaza. Hon säger att:
– Det var väldigt svårt att låta en annan röst bli hörd i Israel under kriget. Det var också svårt att vara kritisk medan man själv är i ett chocktillstånd och lider av trauma.
Hon tillägger också att:
– Folk lider inte av post-traumatisk stress här, det finns inget post i Sderot, tillståndet fortsätter.
Anledningen till att Other Voice fick ge så många intervjuer under kriget mot Gaza beror just på att de erbjöd publiken en ”annan röst” och uttryckte detta på olika sätt. Eric har blivit kallad förrädare av sina landsmän och en gång när han gav en intervju och sa att han tyckte att kriget var ett tragiskt misstag så tog folk mikrofonen ifrån honom.
– Några av mina bästa vänner var också för kriget, folk ville ha en snabb och ”enkel” lösning, tillägger han.
Ett sätt som Eric har varit aktiv på är genom bloggen ”Life must go on – Gaza and Sderot”[6] där hans alias är ”Hopeman” och hans vän från Gazas alias är ”Peaceman.” Mest uppståndelse har Other Voice dock fått genom en artikel som Nomika skrev och fick publicerad under kriget som heter ”Not in my name and not for my security”:
– Inte i mitt namn och inte för min skull gick vi in i det här kriget. Blodbadet i Gaza begås inte i mitt namn och inte för min säkerhet. Förstörda hus, sprängda skolor, tusentals nya flyktingar — detta är inte i mitt namn och inte heller för min säkerhet.
I Gaza finns det ingen tid för begravningar — de döda läggs i kylskåp, tillsammans två och två i bårhuset eftersom det inte finns tillräckligt med plats. Kropparna av poliser och barn läggs fram och de ivriga journalisterna hoppar mellan att ge ett pro-israeliskt porträtt till “bilden som talar för sig själv.” Berätta för mig, vad finns att förklara? Vad finns att förklara? Och varför är det så att varje intervju med en representant från Other Voice alltid börjar och slutar med frågan: “Tycker du inte att du är naiv?”
Hur kommer det sig att välja dialog och förhandling och att söka efter överenskommelser och förståelse har blivit synonymt med naivitet, och att våld och krig har blivit det förståndiga, rationella och ultimata alternativet? Har inte åtta år av en meningslös våldscykel lärt oss någonting om det naiva i att använda krigsmakten? IDF mejade ner och förstörde och sköt och raserade och brände och missade och bombade — och vad får vi tillbaka? En retorisk fråga.[7]
Nomika säger att hon skrev artikeln på grund av att det var särskilt svårt för henne att vara i Sderot under invasionen av Gaza på grund av glorifieringen av kriget. Hon stod inte ut med situationen och var tvungen att skriva av sig eftersom ”det var som en stor festival”! Hon fortsätter med att berätta att det var tre grupper av människor hon kände med under tiden som Cast lead operationen pågick. Första gruppen var invånarna av Sderot som lever under hotet av qassamraketer, andra gruppen var de israeliska soldaterna eftersom hon tänkte på vem som skulle komma tillbaka och i vilket skick de unga personer som kom tillbaka skulle vara i. Den sista gruppen var människorna i Gaza:
– Vi pratade med dom nästan varje dag under kriget, alla vi pratade med förlorade någon och vi fick höra många historier om soldaternas dåliga beteende! Jag kunde inte sova på grund av IDFs bombade dygnet runt, man kunde känna väggarna skaka här i Sderot, så tänk er hur det var där i Gaza! Mitt hjärta var inte stort nog att hålla allt: folket här, de israeliska soldaterna och mina vänner i Gaza samtidigt som hela glorifieringen av kriget pågick.
När Nomika hade fått artikeln publicerad märkte hon dock att det var inte alla i Israel som uppskattade glorifieringen av kriget och festivalstämningen:
– Jag fick mycket positiv respons och insåg att jag inte var en ensam röst i Israel, men en röst som hade blivit tystad.
Innan vi lämnar Nomikas hus och Other Voice i Sderot frågar vi lite kort om hur de ser på framtiden och sitt eget fredsarbete. Svaret blir att de är rädda att IDF kommer att sätta igång en ny militäroperation mot Gaza:
– Men vi ska fortsätta göra vad vi kan, dom kommer nog inte att stänga ner internet och telefonerna!
