Behovet av internationella hjälporganisationer på Västbanken är stort. Efter över 50 år av israelisk ockupation och försämrade levnadsförhållanden tryter dock tålamodet hos många palestinier.
En av våra första dagar i fält sitter vi i ett vardagsrum och pratar med Aisha när vår chaufför får ett samtal, en husrivning i Hammamat al-Male. Vi åker dit men kommer fram när dammet lagt sig och bulldozerna har lämnat. Två av tre hus som sponsrats av en internationell hjälporganisation har rivits av israeliska militären (ISF). I kontraktet mellan Yousef och hjälporganisationen står det att båda parterna måste vara medvetna om denna risk, men nu står Yousef lämnad ensam i rivningsmassorna. Detta är bara en manifestation av internationella organisationers tillkortakommanden och frånvaro i Jordandalen.
En månad senare besöker vi familjen igen och de har fått två husvagnar av UNOCHA, men allt bråte ligger kvar eftersom materialet är för tungt för att flytta för hand. Yousef och hans bröder berättar att varken hjälporganisationen, byn eller Tubas administration har kommit och hjälpt. Alla är rädda att få sina maskiner konfiskerade av ISF, eftersom de kan anses bygga nytt när de röjer upp.
Familjen har lagt ut cirka 200 000 kronor för att bygga de tre husen, men de har bara fått cirka 8 000 kronor i ersättning, trots att de i avtalet de signerade med hjälporganisationen var lovade hälften av den totala kostnaden. Materialet de köpt är på nota så inte förrän de fått pengarna från hjälporganisationen kan de betala tillbaka pengarna som de är skyldiga andra. Sedan husen byggdes ökade närvaron från bosättare och soldater i byn, innan dess lämnades de ifred men nu kommer det drönare var och varannan dag. Yousefs mamma konstaterar:
– Familjen hade det bättre när de bodde i tält innan hjälporganisationen kom och ville bygga hus.
Det märks att förhållanden till internationella organisationer inte är helt oproblematiska och jag har fått flera exempel på det under min tid som följeslagare. Sabah i Kisan utanför Betlehem blev slagen i ansiktet av en granne som ansåg att hon drog på byn för mycket uppmärksamhet genom sina samarbeten med internationella organisationer.
Vår chaufför och översättare Thaer Njoum får ett vittnesmål från en man i Muharrajat east. Mannen berättar vad som har hänt men skyndar sedan snabbt i väg, han vill inte prata med oss följeslagare för han är trött på internationella organisationer. Sedan berättar Thaer:
– Folk känner hopplöshet, de vill inte prata med internationella längre. Mängder av organisationer har kommit och gått de senaste 70 åren, men ingenting förändras. Situationen blir bara värre så de undrar vad ni gör här.
Ockupationen hindrar många palestinier från att försörja sig och behovet av hjälporganisationer är stort. Det kan vara det enda sättet att få solceller, sjukvård eller materiellt stöd. Alla jobbar i motvind, de internationellt sponsrade projekten har bara marginellt bättre chans att få stå kvar än de lokala. Förhoppningar som väcks när organisationer vill hjälpa släcks lika snabbt när hjälpen är villkorad eller otillräcklig. De internationella organisationerna är i sin tur beroende av bistånd och donatorer och kan begränsas av öronmärkta pengar som bara kan gå till vissa sorters projekt. De stöttar upp där den palestinska och israeliska administrationen egentligen är de som är ansvariga att bidra med infrastruktur för drägliga liv1 https://www.icrc.org/en/doc/resources/documents/misc/634kfc.htm.
Med kameran brännande i min väska och medvetenheten om att vårt uppdrag inte sträcker sig längre än till rapportering, solidaritet och preventiv närvaro konstaterar Yousef:
– Internationella organisationer kommer hit och vill ta bilder men det är ingen som hjälper.
EAPPI är en av få organisationer som fortfarande är aktiva i Jordandalen, många försvann under pandemin och kom inte tillbaka. Vi möter både misstro och tacksamhet för vår närvaro. Från mannen i Muharrajat som inte ens sa hej till Aisha i Ein Shibli som alltid tackar oss och vill att vi kommer oftare. Arbetet kan kännas hopplöst när vi märker att antalet incidenter ökar och vi delar frustrationen med människorna vi träffar över att situationen inte förbättras. Fathi El Ayan från Khirbet ein al-Hilwa vittnar också om att bosättarna runt honom blir mer aggressiva när vi är där men han säger att det är eftersom de fattar att internationell närvaro gör skillnad. Han vill att vi fortsätter besöka honom för att dela ett skratt, visa solidaritet och vara en nagel i ögat på bosättarna. Vi vet även att många förbrytelser hade gått omärkta förbi om följeslagare inte varit närvarande. Vi tröstar oss med detta samt med att en dag kanske all statistik kommer hjälpa till att skipa rättvisa.
Yousef och hans familj drömde om bättre hem och vågade därför gå in i samarbetet med hjälporganisationen, men känner sig nu lurade. Visst får de möjligtvis behålla ett hus, men de står i stor ekonomisk skuld, har två stora högar av bråte på tomten och ökad militär- och bosättarnärvaro runt sitt hem. Tyvärr har alla år av internationell närvaro och marginell förändring tärt på palestinierna, många vill fortfarande att vi kommer, även Yousef, men han sträcker sig så långt som att säga att:
– Internationella organisationer är mer tröttsamma än ockupationen.
- 1
