Den omdiskuterade muren som skall separera Israel och Palestina byggs nästan helt på palestinsk mark. Grundtanken i den muslimska lagen Sharia används för att konfiskera mark till den israeliska staten. Lagar från brittiska mandattiden används på samma sätt. Under täckmantel av militära säkerhetskrav spärras områden av under viss tid för att senare konfiskeras och användas för expansion av israeliska bosättningar.
Följande är en sammanfattning av en artikel skriven av Shareef Omar Khaled (Abu Azzam), medlem i Land Defence Committee i byn Jayyous på ockuperade Västbanken (1). Abu Azzam är en av de många markägare som har drabbats hårt av den mur som byggts för att separera Israel och Palestina (2). I städer och tättbebyggda områden består muren av 5-8 meter höga betongblock med vakttorn och kameraövervakning, på landsbygden är muren ersatt av en 40—80 meter bred zon med elektriskt stängsel och elektronisk utrustning, djupa diken på båda sidor och taggtråd i flerdubbla rullar.
På ”israeliska sidan” (4) av stängslet löper en asfalterad väg för israeliska patrullfordon. Mellan denna väg och stängslet finns en bred zon med fin sand som effektivt avslöjar eventuella fotspår. Sanden blir regelbundet krattad av traktorer med släpdon. I september 2005 hölls ett seminarium i Genève, där Abu Azzam inför Kyrkornas Världsråd fick tillfälle att berätta om sin situation under israelisk ockupation.
Här följer delar av hans föredrag i översatt och förkortad version: ”När det ottomanska väldet styrde över Palestina gällde den muslimska lagen Sharia, som föreskrev att 10 % av inkomsterna från jordbruket skulle gå till de fattiga. En bonde måste odla sin mark så att den gav skördar. Om marken inte brukades under tre års tid så tillföll marken det ottomanska sultanatet. Detta gällde fram till det ottomanska imperiets sammanbrott under första världskriget.
I grunden samma motivering använder Israel i dag för att beslagta mark från palestinska jordägare, som genom murens tillkomst inte längre har fritt tillträde till sina marker. Den israeliska militären IDF (Israel Defence Forces) kan mycket effektivt styra när och hur marken brukas genom en restriktiv tilldelning av passertillstånd genom de fåtal ”jordbruksgrindar” som finns utefter muren. Tillstånden, som i allmänhet bara gäller några månader, kan när som helst förklaras ogiltiga. IDF kan utan motivering vägra att förnya dessa.
Till slut är den palestinske jordbrukaren helt utan möjlighet att passera muren för att ta hand om sina skördar av frukt och oliver, mandlar, tomater och andra grödor. När IDF anser att den palestinska marken på den israeliska sidan av muren inte längre brukas tillämpar de den ottomanska lagen och konfiskerar marken, dock inte för att ge den till de fattiga utan för den israeliska statens räkning. Under tiden mellan världskrigen och fram till bildandet av staten Israel 1948 styrdes Palestina av britterna. Det då nybildade Förenta Nationerna hade i Palestina skapat ett ”mandat” under brittisk överhöghet. Enligt direktiven för upprättandet av den nya staten Israel föreskrev mandatmakten att Israel skulle ha rätt att utnyttja mark för byggande av vägar och för anslutning av vatten och avloppsledningar till befintliga judiska samhällen. Denna lag från brittiska mandattiden utnyttjar Israel än i dag för att bygga vatten- och avloppsnät till nya bosättningar på palestinskt område.
Enligt FN och internationell rätt (3) är dessa bosättningar olagligt etablerade på ockuperad mark. Ockupationsmakten förhindrar utbyggnad av palestinska avloppsnät och reningsverk och kräver en anslutning till de nybyggda systemen för de israeliska bosättningarna. Detta vägrar de lokala palestinska myndigheterna eftersom en sådan anslutning skulle legitimera bosättningarna och dessutom tvinga palestinska samhällen att betala avgifter för avloppsledningar och reningsverken till israeliska myndigheter.
En annan lag från mandattiden gav staten rätt att konfiskera ej odlingsbar mark, vilket enligt brittisk uppfattning, utgjordes av mark som till mer än 50 % utgjordes av sten eller berg. De flesta olivträd växer på mycket stenig mark. Denna lag tillämpas än i denna dag 60 år efter mandatets upphörande. Hundraåriga olivträd på steniga bergssluttningar, mandelträd och fruktträd dras upp med rötterna av grävskopor och marken planas ut av bulldozers för att bygga nya vägar eller för att anlägga nya illegala bosättningar. Dessa byggs ofta på toppen av landskapets högsta berg. IDF kan av säkerhetsskäl spärra av ett palestinskt område och förklara att det utgör en militär zon som inte får beträdas. Denna ”säkerhetszon” kan efter viss tid användas för expansion av närbelägna bosättningar eller för upprättande av nya. Kontinuerligt sker en framflyttning av Israels positioner på bekostnad av palestinska markägare.
Själva muren, som avser att separera Israel och Palestina, byggs endast vissa sträckor utefter den internationellt erkända gränsen enligt 1949 år vapenstilleståndsavtal. På de kartor, som låg till grund för detta avtal, ritades gränsen in med en grön penna, därav namnet ”den gröna linjen”. Efter 1967 års krig ockuperar Israel hela Palestina, dvs. både Västbanken med östra Jerusalem och Gaza. Enligt internationell rätt får en ockupationsmakt inte upprätta bosättningar för sin egen befolkning på ockuperat territorium. Trots detta byggs kontinuerligt nya israeliska bosättningar långt inne på palestinskt område med fullt stöd av israeliska myndigheter. Muren är i mitt område byggd drygt 5 km från den gröna linjen in på palestinsk mark. IDFs lokala befälhavare har många möjligheter att förhindra tillträde till vår mark, t.ex. genom att utfärda utegångsförbud, godtycklig stängning av jordbruksgrindar eller införande av begräsad öppningstid, ogiltigförklara utfärdade passertillstånd, förbjuda bonden med sin åsnekärra att föra in konstgödsel eller bekämpningsmedel för skadeinsekter, utestänga den dugligaste manliga arbetskraften mellan 18 och 40 år.
”Flying check points” dvs. tillfälligt upprättade vägspärrar är andra effektiva sätt eller att totalt stänga av en jordbruksväg genom att blockera den med stora stenar eller gräva upp vägbanan med ett brett tvärgående dike. Genom att systematiskt försvåra livet och vårt dagliga arbete försöker den israeliska militären få den palestinske bonden att lämna sim mark. De allra flesta vägrar dock att sälja sin mark eller att ge vika för provokationer och förödmjukelser vid gränskontroller. Detta är vår mark där vi vill bo och leva i fred med våra grannar.”
När detta skrivs i början av oktober 2008 har Abu Azzam glädjande nog åter fått tillstånd att besöka sin jordbruksmark för en period på tre månader. Han har utan förklaring inte fått tillstånd de senaste sex månaderna.
