Många av soldaterna och poliserna vi ser är unga, endast 18 år. Det är inte bara i checkpoints som beväpnade tonåringar befinner sig, många bär maskingevär även på sin fritid. Framför stånd med baklava-bakverk, på bussar runt om i Israel, och i det ockuperade palestinska området – överallt syns grönklädda vapenbärare. Roni och Yoel är två unga israeler som gjort värnplikt i den israeliska armén och de delar med sig av sina erfarenheter.  

Unga soldater i Hebron. Foto: Sofia

Israels militära utgifter är bland de största i världen1 https://www.sipri.org/research/armament-and-disarmament/arms-and-military-expenditure/military-expenditure och staten kan mobilisera ett stort antal soldater på kort tid2 https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/israel/israel-utrikespolitik-och-forsvar/. Under 2022 exporterade Israel försvarsmaterial för 12,5 miljarder USD3 https://www.gov.il/en/departments/news/esibat (över 136,5 miljarder svenska kronor) och vapen är en av landets viktigaste exportvaror4 https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/israel/israel-utrikespolitik-och-forsvar/

Att växa upp med vapen

Roni är 29 år, det är nästan tolv år sedan hon påbörjade den tvååriga värnplikt som gäller för israeliska kvinnor. Hon beskriver en uppväxt i ett religiöst hem, med en konservativ pappa och en mer vänsterorienterad mamma. Hon berättar att det alltid fanns en pistol i huset, och att hon tidigt fick lära sig använda den. 
– Jag fick lära mig att vi som israeler är under hot, till slut drömde jag mardrömmar om hur jag skulle försvara min familj med pistol om någon försökte attackera oss på natten. 

Under sin tid i armén fick Roni i uppgift att som befäl undervisa nyanlända israeler i historia, ideologi och judendom. I hennes uppdrag ingick också att introducera nya soldater till Tironut, grundläggande träning. Under Tironut lär sig soldaterna bland annat att hantera och skjuta med vapen, för att sedan bära vapen under resten av sin tjänstgöring5 https://www.mitgaisim.idf.il/כתבות/english/basic-training-tironot/what-is-the-difference-between-basic-training-02-and-05/#/.
– När jag själv genomgick Tironut grät jag första gången jag avfyrade mitt vapen … men man vänjer sig. 

Roni berättar att hon inte ifrågasatte den militariserade vardagen i Israel förrän hon kom tillbaka från en längre period i Tyskland.
– Då såg jag Israel på ett nytt sätt: det finns ju checkpoints och vapen överallt här! Nu tänker jag inte på det särskilt ofta, i Israel hör det militära till vardagen, det blir normalt. Om jag skulle fokusera på den militära närvaron eller ockupationen varje dag så skulle jag inte kunna ha ett liv. Man måste fortsätta leva sitt liv.

Från platsen i sin fönsterkarm kan Roni se muren som skiljer Israel från det ockuperade palestinska området.
Foto: Alma

Roni menar också att hon jämfört med många andra hade en relativt lättsam militärtjänstgöring. 
– Efter mina två år var jag klar, nu kan jag lämna den tiden bakom mig. Alla har inte samma möjlighet. Många av mina manliga vänner som tjänstgjorde i stridsförband kallas in till övningar varje år som reservister, och om det blir krig förväntas de försvara Israel. 

Roni beskriver att det finns väldigt starka sociala normer om att delta när armén kallar, även efter den obligatoriska tjänstgöringsperioden. 
– Många av mina vänner känner dåligt samvete gentemot vänner och familj, men också gentemot det israeliska samhället i stort, om de väljer att avstå. Men även deltagandet medför dåligt samvete för vissa. Ett dåligt samvete som handlar om att utöva våld. 

Dilemma när armén kallar

Yoel är en av dem som regelbundet kallas till armén. Vi träffas på en liten hummus-restaurang utanför Jerusalem där han bor i en lugn grönskande by. Hans liv idag är väldigt olikt det i armén, han söker forskartjänst och lever ett studentliv. Under värnplikten roterade han bland annat mellan Hebron och gränsen till Libanon. Han berättar att det var två väldigt olika platser att tjänstgöra på.  
– I mitt förband var vi tränade för krig, men Hebron var en annan kontext. Inför de fyra månaderna vi tillbringade där fick vi lära oss gripa palestinier. 

Yoel i närheten av sitt hem utanför Jerusalem. 
Foto: Alma 

Jag berättar om det våld jag sett israeliska soldater utöva mot palestinier på Västbanken. Yoel säger att det är jobbigt att höra, men han tror att problemet handlar om undantagstillfällen som inte beror på armén som institution, utan på enstaka individers beteenden. Jag frågar varför soldater som är tränade för krig med Israels grannstater skickas till platser som Hebron där det bor civila. Yoel säger att det under värnplikten ingår tjänstgöring på olika platser, men att han personligen är emot ockupationen. När han kallas in som reservist handlar det endast om tjänstgöring vid Israels gräns till Libanon, eftersom hans förband är placerat där. När han kallades senast beslutade han sig för att delta, men efter tvekan. 
– Det skulle vara lätt för mig att vägra delta om de ville skicka mig till Västbanken, för jag vill inte bidra till ockupationen. Det är svårare när det handlar om Israels yttre gränser… jag vill verkligen försvara mitt land från Hizbollah6Hizbollah har betydande makt i Libanon där de verkar som både ett shiitiskt politiskt parti och en militant grupp. Hizbollah motsätter sig Israel och västmakter som är verksamma i Mellanöstern https://www.cfr.org/backgrounder/what-hezbollah, för det behövs armén. Om jag och andra reservister inte skulle delta, skulle armén inte finnas. Det skulle innebära att ockupationen upphörde, men utan armén skulle även Israel sluta existera.  

Som följeslagare slås jag av hur effektivt det israeliska narrativet är utformat för att upprätthålla ockupationen: ockupationen ses som en uppgift kopplad till armén, och armén ses i sin tur som nödvändig för Israels existens. På detta sätt upplevs ifrågasättande av arméns agerande i det ockuperade området som ett existentiellt hot mot den israeliska staten. Enligt detta narrativ ses en armé som endast upprätthåller Israels yttre gränser – men inte ockupationen – inte som ett alternativ. Roni och Yoels berättelser återspeglar detta narrativ och påvisar hur israeler förhåller sig till och rättfärdigar militären i dess nuvarande form.

Fler rapporter