Israeliskt ickevåld

”Jag målar sedan många år tillbaka mina naglar gröna för att påminna mig om ’gröna linjen’”, berättar den 80-åriga israeliska fredsaktivisten Ruth och ler. Som följeslagare i Jerusalem möter vi på veckobasis israeliska fredsaktivister på demonstrationer i både västra och östra Jerusalem.

Forskning om motstånd har visat att ickevåld är mest troligt att leda till hållbara fredliga lösningar (1). Ändå osynliggörs ofta israeliska freds- och ickevåldsaktörer i Israel och Palestina (2). Ruth från fredagsdemonstrationerna i västra Jerusalem berättar:
– Alla kvinnor i demonstrationen har inte samma idé om hur en fredslösning ser ut, men vi är alla överens om att ockupationen måste upphävas (3).

Under de två månader som jag stått i solidaritet med israeliska demonstranter har jag både hört och sett trakasserier inklusive fysiskt våld, utföras av israeler mot israeler. I samtal om konflikten är det därför viktigt att inte se israeler och palestinier som homogena grupper, och komma ihåg att det finns en stor variation av åsikter och interna konflikter, även i det israeliska civilsamhället.
– Israeliska MR-aktivister (4) känner sig säkrare med palestinska MR-aktivister än med det israeliska samhället, säger aktivisten Sharona Weiss (5).

Just motstånd mot ockupationen bemöts inte alltid med positiva reaktioner. Sharona som jobbar för den israeliska MR-organisationen Yesh Din (6) berättar:
– Allt vi gör är övervakat. När vi var i Nederländerna med organisationen placerades en person i publiken för att spela in oss, och en man följde efter oss hela tiden, han var inte ens diskret.

Vidare säger hon att det demokratiska utrymmet i allmänhet har minskat sedan 2017.
– Det blir värre och värre för israeliska aktivister. Men mina palestinska kollegor har mycket högre press på sig. De blir stämplade som ”terrorister”, och vi blir kallade ”förrädare” och ”extremister”. Det finns en bosättarorganisation som följer efter och filmar oss, de är som paparazzis för aktivister. De kallar oss extremister vilket de-legitimerar vårt arbete och antyder att vi är skyldiga till exempelvis stenkastning. Jag har en vän som sitter i fängelse en månad nu. Det finns mycket fientlighet mot oss, vi har inte haft personer som ”försvinner” än, utan känner snarare press. Vi arbetar i ett litet utrymme, därför behöver vi vara försiktiga, samtidigt som vi behöver göra informationsarbete. Men mina palestinska kollegor betalar ett högre pris (5).

Utöver sitt organiserade motstånd mot ockupationen gör Sharona vardagsmotstånd med sin residensstatus, där hon har valt att inte motta det israeliska medborgarskapet.
– Först nekades jag medborgarskap på grund av min aktivism, men efter att min advokat överklagat blev jag inbjuden till en ceremoni, där jag istället vägrade att ta emot det israeliska medborgarskapet. Jag kände att jag inte kunde ha det, om inte palestinier har rätt att återvända. Jag är fortfarande relativt priviligierad med residensstatus, det vill säga om jag flyttar kan de ta den ifrån mig. De kommer inte att skicka ut mig ur landet, eller… de skulle kunna… (5).

Arbetet som såväl Sharona som Ruth gör för att avsluta ockupationen, gör mig hoppfull och inspirerad. Trots att de är i minoritet i det israeliska samhället finner de styrka i historiska exempel på framgångsrika civilsamhällesrörelser.
– Om vi ser till historien har i alla fall 75 procent av befolkningen varit emot rörelser för mänskliga rättigheter. Det betyder att det inte behövs ett jättestort antal personer för att lyckas. Dessa skiftningar i samhället kan lika väl ske med små medel. Jag tror att vi alla håller oss fortsatt motiverade med hjälp av de här exemplen. Alltså… att de inte visste om det skulle bli en förändring. Därför är det alltid värt att fortsätta försöka, säger Sharona (5).