I väntrummet inne på Judea militärdomstol på Ofer militärbas, norr om Jerusalem, är stämningen tryckt. Människor har samlats i väntan på att just deras anhöriga ska få sina fall prövade av domstolen. Deras anhöriga är alla anklagade för olika brott, och de kommer inom kort få sina domar. Trots de olika anklagelserna har de en sak gemensamt. De ska alla dömas under militär lag, en lag som använts mot hundratusentals palestinier boende i de ockuperade territorierna sedan början av ockupationen 1967.
När vi kommer till militärdomstolen tillsammans med Salwa Duaibis, en av grundarna av organisationen Military Court Watch, måste vi alla lämna ifrån oss våra pass och låsa in våra tillhörigheter. Endast anteckningsblock får tas med in på området. Vi går genom en säkerhetskontroll, likt en gränsövergång och visas in till väntrummet där människor redan väntat i timmar på att deras anhöriga ska få sina fall prövade.
Vi möter föräldrarna till en 14-årig pojke från en by söder om Betlehem. Han har suttit anhållen i drygt två veckor utan kontakt med sina föräldrar annat än i rättssalen. Mamman beskriver hur militären kom till deras hem en tidig eftermiddag i mitten av maj.
– Cirka 70 soldater kom till vårt hem och arresterade vår son. 10-15 av dem kom in och tog honom i bara underkläderna, medan de andra vaktade utanför. De slog honom, satte på handfängsel och ögonbindel och låste in honom i sin bil och lät honom sitta där i fem timmar utan att vi fick träffa honom eller ens ge honom ett glas vatten. Han är anklagad för att ha kastat molotovcocktails, vilket han absolut inte har gjort. De använder det för att skrämma honom och få honom att erkänna ett mildare brott. Jag är helt förstörd. Nu måste jag fira ramadan utan min son. (1)
Salwa bekräftar.
– Ofta används skrämseltaktiker för att få personer att erkänna. Många blir anklagade för grövre brott för att de istället ska erkänna något mildare i rädslan för att få ett långt fängelsestraff. Det spelar ingen roll om de är skyldiga eller ej. (2)
På en guidad tur med tidigare militärer som nu är med i organisationen Breaking the Silence berättar den tidigare militären Achiya Schatz:
– Under min tid i armén hade jag många uppdrag som jag var tvungen att genomföra. Jag blev sänd till olika städer för att arrestera folk. Varje gång tog vi två till tre hus med oskyldiga människor bredvid varandra. Vi väckte dem mitt i natten, samlade dem i ett rum, tog bilder, och förhörde dem. Detta många gånger utan att ens ha en formell anklagelse. Anledningen till att jag är med i den här organisationen är för att vi måste berätta vad som sker. Jag förstod allt eftersom hur sjukt allt är. Vi måste bryta tystnaden. Det finns inget moraliskt sätt att ockupera. (3)
Inne i en av de sju barackliknande byggnader där rättegångarna äger rum sitter fyra män uppradade, ihopkedjade med handklovar på armar och ben. Det jag ser får mig att associera till den inledande scenen i Les Miserables där Jean Valjean tillsammans med hundratals straffångar går på led, fastkedjade i varandra (4). Det är utöver de fyra männen en domare, en åklagare, tolk och ett stort antal advokater som väntar på sina ärenden. Själva processen inne i rättssalen går fort. De åtalade får inte tala, advokaten talar vad jag uppfattar inte heller, och personalen på plats skriver på sina datorer. Längre bak i salen sitter ett antal familjemedlemmar som är på plats för att stötta sina anhöriga. Efter 10-15 minuter är allt över. Någon har fått sin dom, medan andra måste tillbaka igen. Det som sker framför mig kan snarare liknas med någon form av löpande band-rättegång där människor slumpvis döms för brott, med eller utan bevisning.
Salwa fortsätter:
– Systemet är uppbyggt så att det inte spelar någon roll om en person är skyldig eller ej. Någon måste betala priset. (5)
När vi går ut från militärdomstolen är vi alla förundrade över hur detta faktiskt kan ske idag. Att vuxna och barn kan fängslas och dömas under militär lag utan varken en ordentlig rättegång eller bevisning för de brott de sitter anklagade för. (6)
