Du sover gott i din säng och plötsligt vaknar du till av hårda knackningar på dörren. Du ser på klockan och den är 4.30. Alldeles yrvaken tar du på dig din morgonrock och öppnar dörren. Utanför står tre israeliska soldater i mörkret med sina ficklampor och vapen riktade mot dig och du kan skymta ett 50-tal andra soldater i bakgrunden.
En kommenderar med barsk röst att du och dina familjemedlemmar ska gå ut. Ni har fem minuter på er och därefter ska huset rivas.
”Vad händer egentligen?” hinner du tänka innan du blir brutalt utknuffad från ditt hem av den ena soldaten.
Den andre soldaten springer in i ditt hus och väcker upp alla i huset med skrik om att alla ska ut. Din femårige dotter och sjuårige son gråter av rädsla. Dina tre äldsta barn är alldeles vita i ansiktena. Du frågar: ”Vad är det som händer?”
En ung soldat, kanske 18 år, svarar att huset ska rivas om tre minuter och riktar sitt vapen mot dig. Du springer förtvivlat in till ditt hem och hör samtidigt hur en bulldozer sätts igång och hur den sakta kommer emot huset med grävskopan redo. Du ser på allt som du och din familj äger; er dator, era böcker, era möbler, fotografier, kläder, tavlor, husgeråd och inser att du behöver lämna allting.
Ett par skolböcker ligger på bordet närmast dörren. Dessa hinner du plocka med dig innan bulldozern hinner fram. Du vänder dig om för att se ditt hem en sista gång, och någon minut senare återstår enbart stenras och en chockad familj med två vuxna och fem barn.
Det här låter som en mardröm, men det här hände familjen Rajab i östra Jerualem, som jag träffade i förra veckan några timmar efter händelsen. När de frågade en soldat varför deras hem blev demolerat, svarade soldaten ”Det är en hemlighet”.
Det är dock ingen hemlighet eller mysterium, eftersom demoleringarna följer en medveten politik och ett mönster. En husdemolering i östra Jerusalem är långt ifrån en engångshändelse trots att det är ett brott mot internationell rätt att förstöra offentlig eller privat egendom på ockuperad mark. [1] Från 2004 fram till maj 2014 demolerades 517 hus i östra Jerusalem vilket lämnade 2028 personer hemlösa. [2]
En vanlig förklaring från de israeliska myndigheterna är att husen rivs av säkerhetsskäl, eller att byggnadstillstånd saknas. Varför skulle då palestiner bygga ett hus utan bygglov?
Därför att de inte har några andra alternativ. För att förstå den nuvarande boendeproblematiken behöver man se till bakgrunden. Östra Jerusalem tillhör Palestina, men efter Israels ockupation 1967 tog israeliska myndigheter över kontrollen över bostadsbyggnadspolitiken och bestämmer följaktligen över samhällsplanering, bygglov och boende för palesinierna här.
Det är Israels ansvar som ockupationsmakt att se till att palestinernas bostads- och utvecklingsbehov tillmötesgås också på ockuperat område. Men de har misslyckat med detta, vilket innebär att det finns en allvarlig brist på bostäder och annan grundläggande infrastruktur. Enbart 13 procent av östra Jerusalem är tillägnad för konstruktion för palestinier. [3]
Problemet med dessa 13 procent som är tillägnade palestinerna, är att mestadelen av denna mark redan är bebyggd. Om det skulle finns en ledig landplätt så är det väldigt svårt, mycket dyrt, tidskrävande och komplicerat att få bygglov. Detsamma gäller för utbyggnad för bostäder som redan finns på plats. Palestinerna behöver någonstans att bo, liksom vi alla gör. Följdaktligen har otillåten och olaglig konstruktion blivit utbredd. Trots att palestinerna är medvetna om risken för husdemolering, höga böter, konfiskering av ägodelar och även fängelsestraff, ser många som att de inte har några andra alternativ än bygga på sin mark. [4]
Vad väntar då den chockade familjen Rajab inom den närmaste framtiden? Förhoppningsvis kommer Palestinska myndigheten eller internationella organisationer hjälpa dem med de akuta behoven som uppstår som boende för natten, mat och vatten. Från israeliska myndigheter får de ingen hjälp.
De ekonomiska svårigheterna kommer att bli kännbara. Ofta behöver palestinier som får sina hus förstörda själva betala. I det här fallet skulle det innebära att familjen själva får stå för kostnaden för bulldozern och för de 50 soldaternas insats klockan 4.30 på morgonen, en kostnad som brukar ligga på 20 000 dollar, vilket de flesta behöver ta på avbetalning under flera års tid. [5], [6]
Förlusten av hus och ägodelar är en annan kostnad. Khalil Abu Rajab berättade uppgivet att han hade arbetat som bagare i 15-timmarskift, sex dagar i veckan under sju års tid för att ha råd att bygga huset. En annan kännbar konsekvens är den psykologiska otryggheten. Vart ska de ta vägen nu när vintern är på väg? Hur kommer det påverka barnen att ha upplevt den traumatiska demoleringen och att inte ha ett hem längre? Var ska de laga mat? Hur ska de ha råd med att betala hyran, demoleringskostnaden och köpa nya möbler igen? Hur påverkar det kvinnan i familjen att inte längre ha sin privata sfär där hon i hemmets skyddande vrå kan gå utan sin hijab? Det här är bara ett fåtal av de praktiska frågor som familjen behöver ställa sig och svara på, vilket i stort sett handlar om överlevnad och vilket också gör dem smärtsamt medvetna om den otrygga tillvaron som de för tillfället befinner sig i.
Trots oron, den uppenbart uppgivna och ledsna stämningen vid mötet med familjen, märker jag samtidigt av en imponerande styrka och beslutsamhet bland dem. De har varit med om svåra tider tidigare som de har övervunnit. Det enda alternativet för dem är att fortsätta bygga på sin framtid. De sätter sin tillit till Gud.
När vi ska lämna familjen och husraset säger Khalil Abu Rajab: ”Vårt hem är vårt land. Vi har ingen annanstans att ta vägen, så vi kommer att bygga upp det igen. Inshallah”.
Bilder
1.Familj och vänner ser ut över det raserade huset. Foto: Sandra Häggström
2. Trasigt byggnadsmaterial och stenras är vad som återstår av familjen Rajabs hem. Allt de äger finns under det demolerade huset. Foto: Sandra Häggström
