”Jag hoppas på fred”

I Islam Abu Odehs kök välkomnas alla som vill lära sig laga palestinsk mat samtidigt som de lär sig mer om livet i flyktinglägret Aida. Hon har blivit kändiskocken på Västbanken med ett tydligt mål – att kunna ge sin son med cerebral pares ett bättre liv och möjligheten att få gå i skolan.

Från spisen stiger stekos från lammköttfärs upp i taket. På menyn idag står krass och basbussa. Framför ett gäng hungriga elever visar Islam med vana händer hur degen ska knådas innan den fylls med spenat och formas till trianglar. Därefter är det köttfärsens tur att förvandlas till små pizzor.

Några gånger i månaden bjuder hon tillsammans med de andra kvinnorna i ”Noor Women’s Empowerment Group” in nyfikna till en matlagningskurs i hemmet i flyktinglägret precis norr om Betlehem. Lägret Aida etablerades år 1950 och var 2015 hem åt mellan 3000 och 5000 personer (1). Då det ligger nära muren som skiljer Västbanken från Israel och två stora bosättningar är det ofta en plats för våldsamma sammandrabbningar. Samtidigt är infrastrukturen eftersatt, befolkningen har dubblats sedan 1950 och många saknar möjligheter till egen försörjning (2).
Islam är, precis som sin mamma, född här. För 18 år sedan födde hon själv en son, Mohammad, med cerebral pares och epilepsi. Om livet i lägret var tufft innan, blev det ännu tuffare, både socialt och ekonomiskt, med ett barn med speciella behov.

– Min son led och behövde hjälp. Det fanns ingen som kunde hjälpa mig och exempelvis inga skolor vi hade tillgång till för barn med speciella behov, berättar Islam.

2010 samlades tre kvinnor i hennes kök för första gången för att dela med sig av sina matlagningskunskaper till besökare (3). Idag är runt 30 familjer involverade i olika projekt. 2015 nådde de ett viktigt delmål när skolan, ”Noor society for people with disabilities”, slog upp dörrarna.
– Vi välkomnar alla som behöver vår hjälp, säger Jomana Zboun, som arbetar på skolan som ligger ett stenkast från köket.

När jag tittar förbi är undervisningen i full gång och på plats får elever hjälp av speciallärare, tal– och fysioterapeuter för att kunna leva ett så bra liv som möjligt (4).

– Många här skäms för att de har barn med olika handikapp och vi jobbar för att förändra den synen, fortsätter Jomana.

I en studie om att leva med funktionsvariationer under ockupation skriver Omar Rashid att rörelsehindrade är dubbelt hindrade eftersom de inte kan röra sig fritt varken mellan eller inom städer (5). För kvinnorna engagerade i Islams organisation handlar arbetet lika mycket om att kunna säkra en inkomst och underlätta sina barns liv som att bryta de stigman som finns.

– Det är fortfarande många familjer som lider på grund av att de skäms. Men, med tur, kan vi förändra den synen. Det är redan nu bättre än innan. Vi har öppnat folks sinnen, säger Islam och berättar att ett av deras projekt är ett program för att besöka personer med speciella behov för att bryta deras isolering.

Hur har ditt liv förändras sedan starten?
– Det har förändrats mycket! säger Islam och skrattar.
– Innan var jag blyg och vågade inte prata med någon. Nu kan jag prata med alla – om presidenten kom skulle jag prata med honom! Det har också lärt mig att handskas med människor. Alla här älskar varandra. Vi lär oss och vi lär ut.

När Islam skrattar, skrattar hon hjärtligt. Att skratta, le och skämta kallar hon en överlevnadsstrategi.
– Om vi inte skulle göra det så skulle vi dö. Här inne gör ockupationen allt svårt. Speciellt för barnen. Att leva här är som att leva i ett stort fängelse eftersom vi inte kan röra oss fritt till andra ställen, säger hon.

Vad hoppas du på av framtiden?
– Jag hoppas på fred överallt och att alla ska få leva med kärlek, säger Islam Abu Odeh.