Jag står vid ett taggtrådsstängsel och tittar på Gaza City. Mellan staden och mig sträcker sig någon kilometer av vad som bäst kan beskrivas som ett ingenmansland. Ett fjärrstyrt maskingevär ovanpå ett torn bevakar området från Israel och i bakgrunden hörs konstant eld från en israelisk skjutbana. Vi har kommit för att prata vägar mot fred med en lokal ickevåldsorganisation och jag är nyfiken.
Mina följeslagarkollegor och jag träffar Eric Yellin i den israeliska staden Sderot några kilometer från gränsen till Gaza.
Som följeslagare verkar vi inte i Gaza, men under våra tre månader på plats i Israel och Palestina besöker vi israeliska ickevåldsorganisationer som arbetar för fred.
Eric är en man i medelåldern med ett stort leende. Han har bott i Sderot större delen av sitt liv men har trots närheten bara varit i Gaza en gång – då som israelisk soldat.
Han berättar att det var en ögonöppnare för honom att få se de som han beskriver som hemska förhållandena som Gazas befolkning lever under.
I början av 1990-talet började Israel begränsa rörligheten för människor och produkter till och från Gazaremsan. Palestiniers och israelers möjligheter att resa över gränsen inskränktes nästan fullständigt i samband med att Hamas tog kontroll över Gaza år 2007 och israels upprättande av en formell blockad. [1]
Vi samlas i ett något nedgånget kulturcentrum i mitten av staden och Eric börjar med att visa var bombskydden ligger.
– Det tar fjorton sekunder från att en varningssiren ljuder till att raketen slår ned. Det är inte mycket tid så oftast är det bäst att bara lägga sig platt på marken, berättar han.
Från 2001 till juli 2014 avfyrades över 15 000 raketer och granater från Gaza vilket ledde till skador på byggnader och 25 dödsfall i Israel. [2] Raketerna är ökänt oprecisa [3] och Sderot har, med eller utan avsikt, blivit målet för många av dessa.
När vi har slagit oss ned och jag fått min obligatoriska kopp kaffe så börjar Eric berätta om organisationen Other Voice som han var med och startade:
– Jag var trött på våldet mellan mitt israeliska samhälle och mina grannar i Gaza. Det var en tid då vi upplevde raketattacker nästan dagligen.
Han fortsätter med nedstämd ton att berätta för oss hur hans grannes hus totalförstördes av en raket och om den konstanta rädslan att nästa kanske landar i hans eget hem.
– Samtidigt som vi led så tänkte jag på de palestinier som bor några kilometer bort. Det är ett väldigt ensidigt krig när Israel bestämmer sig för att attackera Gaza, fortsätter han.
Enligt FN sköt palestinska väpnade grupper cirka 6 600 raketer och granater in i Israel medan den Israeliska militären utförde 6 000 flygbombningar, sköt 14 500 pansarvagnsskott och avfyrade 35 000 artillerigranater mot Gaza under kriget 2014. [4]
Eric har tidigare bett israeliska vänner som arbetade i Gaza att få träffa och prata med människor som bor där, men de har alltid svarat att det nog inte är rätt tillfälle.
Han tog saken i egna händer och fick kontakt med två Gazabor. År 2006 anordnade de tillsammans en konferens i Israel och berättelserna de fick höra om livet i Gaza blev startskottet för vad som idag heter Other Voice – en ny röst från folk i regionen som vill att belägringen ska upphöra, att våldet från båda sidor ska få ett slut och att dialog istället för vapen är lösningen.
Eric berättar att många israeler ser organisationen som naiv som tror att fred kan uppnås genom att ge mer frihet till Gazas befolkning och genom att tillåta utveckling.
– Men jag har inte sett att något blivit bättre av de senaste decenniernas krig. Det har bara lett till mer lidande, hat och extremism. Så jag tycker att de som förespråkar våld är de verkligt naiva, säger han med ett snett leende.
Han berättar hur hans vänner i Gaza har det ännu svårare på grund av Hamas och att regimerna på båda sidor gör det svårt för civilbefolkningarna att föra en dialog.
Att lyssna till Eric är inspirerande men dystert. Någon i gruppen frågar hur han ser på framtiden och vi får svaret som jag tror motiverar oss alla:
– Jag är ingen optimist men jag kan aldrig släppa hoppet.
