Som följeslagare träffar vi ofta äldre palestinier som ler och skrattar. Leendena och skratten står dessvärre oftast i skuggan av oro, stress och ångest. Dessa plågande känslor bottnar i vetskapen om att morgondagen kan förändras helt och hållet i ett enda ögonblick. Assem Nawaja är en av många människor som inte låter sig förgöras trots denna ständigt närvarande otrygghet.
Assem har levt och arbetat på många andra ställen än i Susiya. Han har farit runtom i Palestina och i Israel, men återvänt till sin hemby. Förutom att vara berest inrikes är han även en mycket beläst man, vilket framkommer i vårt samtal om såväl historia, politik som kultur. Assem är angelägen om att berätta om de kunskaper som han har läst sig till eller snappat upp via TV. Han har bland annat lärt sig hebreiska genom att titta på israeliska TV-program. Men han berättar också om vad som händer i nutid.
Ett par dagar tidigare när Assem inte var hemma hade israelisk militär kommit och genomsökt hans fårskjul och gård. Detta är inte första gången det händer. Hans grannar, som också är hans släktingar, har utstått samma typer av militära besök. Vissa av dem har blivit frihetsberövade flera gånger, och ibland mitt i natten.
Allt som Assem efterfrågar är ett enkelt och bättre liv för Palestinier, han berättar;
– Om du går från ditt hem och säger hejdå till din fru vet du inte om du kommer att få se henne igen eftersom du kanske blir gripen och sätts i fängelse när du är ute. Jag vill ha ett liv där jag inte behöver gå till sängs med en känsla av oro, eller vakna upp i rädsla, eller passera en vägspärr på väg till Hebron. I Hebron önskar jag att mina barn ska kunna få gå till universitetet utan att behöva vara rädda för bosättare eller militär. Jag har rättigheter som borde göra att jag kan leva i fred och i frihet som i resten av världen. Jag kommer att prata om detta tills att världen förstår att vi också har rätt att sova utan att behöva tänka på om militären kanske kommer och tar oss mitt i natten, eller om militären kommer stoppa mig på vägen och söka igenom min bil varje gång jag åker i väg. Jag har rättighet att slippa ha människor som tar sig in i mitt liv, rätten att vakna upp på morgonen utan att se att bosättare har vandaliserat mina olivträd eller stulit mina får. Jag har rätten att inte behöva se mina barn bli satta i fängelse.
Otryggheten i att stå upp mot otrygghet
Det är i Assems utomhusutrymme vi sitter och samtalar, med en slags presenning ovanför oss som skyddar mot en het sol och eventuellt även mot regn. Utrymmet är i direkt anslutning till hans hus, som ger sken av att bara vara ett temporärt hem, likt samtliga hus i, Susiya. Husen ser ut att vara tält men är uppbyggda med cementsten på insidan. Det är ett sätt för byborna att försöka undslippa israelisk militär att utfärda husrivning.
Som många andra samhällen på Västbanken har Susiya en lång erfarenhet av israelisk militär närvaro och rättsprocesser. Redan på 80-talet blev byborna tvingade att flytta från Susiya då israeliska myndigheter förklarade området som en arkeologisk utgrävningsplats. Skälet för beslutet var att det fanns antika kvarlevor med judiska anknytningar i byn och kunde därmed deklareras som ”offentligt ändamål”1https://www.btselem.org/south_hebron_hills/susiya. Familjerna i byn tvingades att flytta och etablerade nuvarande palestinska ”nya” Susiya i närheten av det numera arkeologiska turistmålet där judar har tillträde även för religiösa ändamål.2https://www.youtube.com/watch?v=4pha0K9QmJg Sedan dess har byborna uthärdat kontinuerliga utmaningar. De har hotats med att få sina hus rivna av israelisk militär, vilket även genomfördes några gånger. Israelisk militär stod också för en rad olika försök att avvisa dem från området. Exempelvis genom vandalisering och konfiskering av olika faciliteter såsom brunnar, toaletter och förvaringsutrymmen som omöjliggör ett drägligt liv. Byborna har fortsatt att hävda sin rätt genom att åter bygga upp sina hem och sin by. Byborna ledde en kampanj som fick internationell räckvidd vilket räddade byn 2015 från att fullständigt jämnas med marken3https://www.skr.org/vadjan-fran-kyrkornas-varldsrad-om-extra-foljeslagare-till-palestinsk-by/ Se även: https://www.theguardian.com/world/2015/jul/21/israel-demolition-palestinian-village-khirbet-susiya-eu-protest. Det är nu en by som, minst sagt, lever trots den fortsatta otryggheten. Utöver det militära hotet om rivningar och konfiskeringar utstår byborna även trakasserier och våld från israeliska bosättare som bor andra sidan dalen, berättar Assem. Meningarna efteråt talar Assem om judendom och en av dess viktiga värden, vilket han menar i grunden är densamma som islam och kristendom; Behandla din nästa som du själv önskar att bli behandlad. Assem uttrycker att han inte kan se att detta värde respekteras i bosättarnas uppförande, vilket han tycker är synd för alla andra människor som identifierar sig som judar.
Ett skratt förlänger livet, och kan kanske förkorta konflikten
Jag fascineras av Assems positiva mentalitet och manér som han trots allt uppvisar. Det får mig att tänka på vad Amos Oz ord i boken Hur man botar en fanatiker (2006). Att jag gör kopplingen dem emellan, Assem och flera kortare teser och en attityd som Oz formulerar, kan ses som ett väldigt gott tecken om man anser att Oz har rätt i det han säger. För det första menar han att fanatism är den stora orsaken till att konflikter uppstår och fortgår. Det är ett naturligt drag hos människan som vi alla måste tygla om vi vill undvika eller överkomma förödelser och leva under fredliga förhållanden. Det fanatiska draget karaktäriseras främst av strävan att ändra andra människor, och inte sig själv. Oz menar bestämt att humor är en av de viktigaste komponenterna i vaccinet mot att låta fanatikern i en ta över en helt.
– Humor är förmågan att inse att oavsett hur rättfärdig man är och hur fruktansvärt illa behandlad man blivit, finns det en viss aspekt av det hela som alltid är lite lustig. Amos Oz, Hur man botar en fanatiker, (2006) s. 17
Oz menar även att humor innebär förmågan skratta åt sig själv. För att kunna göra det behövs en självdistans som även bottnar i hur omgivningen uppfattar en, och till och med vara kapabel att krypa under skinnet på andra människor och se vardagen med deras ögon. Assem utstrålar allt det där. Han skrattar, skojar och pratar om sig själv med ödmjuk ton och från distanserat läge samtidigt som han verkar vara intresserad av andra perspektiv av saker. Han verkar ha svalt Amos Oz medicin, kanske långt före den ens var påkommen. Oavsett, utan att verka fanatisk, borde fler göra som Assem.
– Jag är en vanlig människa. Allt jag vill är att leva i mitt hem i ett fritt land, i mitt land. Jag är 64 år gammal nu och jag har drömt om det länge. Kanske kommer det att ske innan jag dör. Jag hoppas att mina barn får den friheten om inte jag får det.
- 1
- 2
- 3
