Jag åker bil med vår chaufför Abed på slingriga vägar från den lilla jordbruksbyn Jayyous där jag bor, till staden Nablus på norra Västbanken. Jag håller i mig i dörrhandtaget till sidodörren, för fort går det, och här på Västbanken har man inte för vana att sätta på sig säkerhetsbältet förrän man kommer upp på en motorväg. Uppe på kullarna som vi sicksackar mellan ligger israeliska bosättningar.
Ma’ale Shomeron, Qarne Shomron, Quedumim, Immanuel. Främmande, hebreiska namn på den palestinska Västbankens karta. De blåvita israeliska flaggorna vajar högst upp på topparna, stolta i vinden, som om de här kullarna var tagen terräng, en efter en, och flaggorna placerade där som ett tecken på att marken nu är israelisk. FN-resolutionen 242 från 1967 uttrycker tydligt att ockupationen strider mot FN-stadgan och måste upphöra. [1]
Ändå fortsätter utbyggnaden av israeliska bosättningar på palestinsk mark. Trots att fyra bosättningar evakuerades 2005, som en del av Israels så kallade frigörelseplan (disengagement plan), så blir de fler och fler. 1997 bodde 308 689 israeliska bosättare på Västbanken, inklusive östra Jerusalem. 2009 hade antalet ökat till 483 655. [2]
När Abed och jag är framme i Nablus går jag till adventsgudstjänsten i den anglikanska kyrkan tillsammans med några följeslagarkolleger från de närbelägna orterna Tulkarem och Yanoun. De kristna är en liten minoritet bland palestinierna, men har en stark ställning i Nablus. Fader Ibrahim läser ur Bibeln på arabiska och talar om Gud som Allah och Jesus som Josua. Lite ovant för mig som är uppväxt med Svenska kyrkan. Men det är bara en naturlig följd av att vara kristen palestinier – kristna talar om Gud, och palestinier talar arabiska.Efter gudstjänsten är det kyrkkaffe.
Fader Ibrahim välkomnar oss följeslagare och berättar om sitt arbete för förståelse över kulturgränser. Sedan ett par år tillbaka har han regelbundet bjudit in representanter för de 63 moskéerna i Nablus, för att en gång i månaden sitta ner och lyssna till en inbjuden föredragshållare, äta lunch tillsammans och samtala om hur man kan lösa problem med gemensamma krafter.
Det brukar dyka upp 40-45 imamer eller shejker, vilket fader Ibrahim ser som ett ganska bra utfall.
– Att bygga broar sitter i mitt DNA, säger han.
Han är stolt över samarbetet med muslimerna i Nablus, men säger att det är svårare med israelerna, eftersom de inte möts i vardagen. Israelerna håller sig i sina bosättningar högt upp på kullarna och har egna vägar att köra på. Aldrig någonsin skulle en bosättare visa sig i Nablus för att handla eller göra ärenden. Men fader Ibrahim ger inte upp. Broar måste byggas till israelerna också.
– Det är skillnad på att bli arg på ett folk, och på de dåliga saker som folket gör. Jag blir arg på situationen, men inte på folket, förklarar han.
På frågan om hur han ser på palestiniernas framtid, svarar han att han inte tror på någon tvåstatslösning. Nej, det måste bli en enda sekulär stat, där alla religioner och kulturer kan leva sida vid sida, och som respekterar skillnaderna mellan människor.
– Vi är olika, det ska vi inte förneka. Vi ska inte sudda ut våra skillnader, utan vi ska respektera skillnaderna, avslutar fader Ibrahim och dricker upp sitt starka, kardemummakryddade kyrkkaffe innan han skyndar ut i den värmande vintersolen.
