”Jag vill gå i skolan!”

Barnen samlas på skolgården med flaggor och plakat. De studsar och surrar i förväntan över sin fredsmarsch mellan skolan och byn Susiya. Barnen vill stoppa Israels rivningsorder på sjutton byggnader inklusive skola, vårdklinik, familjetält, solpaneler och vattencisterner.

Det bor 300 palestinier i Susiya, varav hälften är barn. Byn låg ursprungligen en kilometer bort, men Israel klassade platsen som arkeologisk 1993, konfiskerade marken och tvångsförflyttade byborna. Däremot har bosättare byggt hus på den arkeologiska platsen och Israel har investerat i infrastruktur i bosättningen och vägar dit. De palestinska familjerna i Susiya får inga byggnadstillstånd på den nya platsen och Israel har rivit ned deras tält otaliga gånger under årens lopp. Under en femårsperiod grävde familjerna ut grottor i berget, för att få väderbeständiga bostäder. Men Israel utfärdade rivningsorder på grottorna och bulldozers förstörde dem på ett ögonblick. Därefter har familjerna bott i tält och får inte lov att ansluta till elnät, vatten och avlopp som finns 200 meter bort i bosättningen [1].

Efter barnens fredsdemonstration dricker vi kaffe. Haimy Aladera berättar att skolan gör det möjligt för familjer att bo kvar i Susiya, men de behöver också bostäder.

– För barnens skull måste vi få bygga riktiga hus, som kan hålla värmen och är täta så vi slipper fukt och farliga djur. Vi hittar både skorpioner och ormar inne i tälten.

Det är förbjudet att förstöra skolor enligt folkrätten [2]. Ändå river Israel skolor i det ockuperade Palestina. Hamed Qawashmeh på FN:s MR-kontor [3] berättar om kampen för att ge palestinska barn utbildning.

-Vi, de internationella organisationerna tillsammans med civilsamhället, kan inte stoppa Israel från att riva skolor. Vi kan bara förhala rivningen fem till sju år genom juridiska processer. Men under den tiden får i alla fall barnen utbildning och det kan Israel inte ta ifrån dem.

Alla barn har rätt till utbildning [4]. Ändå använder Israel olika metoder som försvårar de palestinska barnens skolgång [5]. Vi följer med Hamed för att besöka två skolor i södra Hebrons dalar. Grundskolan i Majas med fyrtiofem elever gör att barnen kan bo med sina familjer istället för att bo hos släktingar i staden Yatta. Det är dessutom fler barn som fullföljer sin skolgång, enligt lärarna. Skolan har också bidragit till att fler familjer bor permanent i byn och kan försörja sig på jordbruket. Skolan i Fajit tar emot flickor och pojkar från tio byar runtomkring. Men framtiden ser mörk ut då Israel har utfärdat rivningsorder för båda skolorna. Lärarna berättar också om hur skolbussarna ständigt blir stoppade av militärens vägblockader. Det händer att lärarna själva med spett och spade gör vägen fri för skolbussen, vilket vi har bevittnat. Problemet är att militären snart blockerat vägen igen.