Klockan är 05.48 och det börjar gry över kullarna runt Jerusalem. Om två och en halv timme kommer 1 563 män, 213 kvinnor och 17 barn ha passerat genom den permanenta vägspärren Qalandiya i norra Jerusalem på väg till jobbet, till skolan eller till de sjukhus som finns i staden. Jag står i det som till en början var en kö men som nu mest är en folkmassa som trycker sig mot ingångarna till de tre fållor vi måste gå igenom. Runt omkring mig ropar man ”Jalla push! Jalla push!”
Muren, som Israel byggt som en säkerhetsbarriär, är till största delen byggd på palestinsk mark vilket gör den olaglig enligt internationell rätt. [1] Den separerar inte bara israeler och palestinier, utan även många palestinier från varandra och från sin mark. Medan Israel ser vägspärrar i muren mellan det ockuperade Västbanken och det ockuperade östra Jerusalem som internationella gränspassager är de i verkligheten interna kontroller som inskränker palestiniers möjlighet att röra sig inom sitt eget land. [2]
Qalandiya, en av de största vägspärrarna genom muren, ser utifrån ut som en nedgången flygplatsterminal.
Inuti ser det mer ut som en förvaringsplats för boskap, det är skräpigt och luktar illa. För att komma igenom måste man gå igenom tre fållor med höga staket och tak av taggtråd. Det är här som det denna morgon har bildats en stor folkmassa som knuffas, klättrar på varandra och ropar upprört. Fållorna ser ut som sådana man föser boskap igenom, man får endast plats en person i bredd.
Inpasseringen stängs med jämna mellanrum av för att kontrollera köerna. Denna morgon stängs de i upp emot en kvart åt gången. Efter detta väntar en säkerhetskontroll som på en flygplats. Man tar av sig skor, jacka och bälte, lägger dem på bandet och går igenom metalldetektorn. Sedan kommer luckan där soldaten sitter. Man visar upp ID-kort med tillhörande tillstånd att resa in i Jerusalem. Sedan ytterligare två grindar. Även dessa stängs med jämna mellanrum trots att man redan har visat att man har rätt att resa in i Jerusalem och har fått sin väska röntgad efter vapen.
Idag tar allt detta en och en halv timme. Många har rest långt för att ta sig till vägspärren, och många har långt att åka till jobbet efter att de kommit igenom.
Jag träffar Zakaria Odeh som är direktor för Civic Coalition for Palestinian Rights in Jerusalem – ett paraplyorgan för palestinska mänskliga rättighetsorganisationer. Han talar om det ”tysta krig” som palestinier möter varje dag.
Upplevelsen på Qalandiya är ett exempel av just det, det systematiska berövandet av den basala rättigheten att kunna resa i sitt eget land. Zakaria talar även om hur avhumaniseringen och förnedringen av palestinier är det värsta av allt. Jag kan endast ana hur svårt detta måste kännas.
Hindrandet av palestiniers rörelsefrihet bryter mot artikel 13 i FNs deklaration om mänskliga rättigheter. [3] Rätten till fri rörlighet ligger även till grund för rätten till arbete, rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och ständigt förbättrade levnadsvillkor, rätten till hälsa och rätten till utbildning [4] vilka kränks för det palestinska folket. Endast palestinier är förpassade till vägspärrar, såväl mellan Israel och Västbanken som inom Västbanken, medan israeler reser fritt från Israel till israeliska bosättningar på Västbanken. Detta faktum bryter mot rätten till jämlikhet och frihet från diskriminering som ligger till grund för samtliga mänskliga rättigheter. [5]
För alla de palestinier vars rörelsefrihet och möjligheter hindras av muren är detta vardagsmat. För mig är det en svårsmält upplevelse; jag har sällan känt mig så liten som när jag stod still inne i fållan i 13 minuter utan att kunna röra mig åt något håll, eller som när soldaten i luckan vinkar förbi mig utan att titta på mig. Det som är ännu svårare att förstå är alla de glada hejarop jag får av de palestinier jag stått och trängts med. Det är svårt att förstå var orken till leenden kommer ifrån när man varje dag tvingas köa i timmar och visa tillstånd för att resa inom sitt eget land. De glada tillropen lämnar dock ett starkt hopp hos mig. Hopp och beundran inför den palestinska motståndskraften.
